Rapport om debatten i Europeiska historiens hus om ”Den europeiska kolonialismen, något av det förflutna?”

En historia som ännu inte har avslöjats

Debatten inleddes med påståendet att det koloniala förflutna ska förstås som en gemensam historia. Valika Smeulders förklarade att det koloniala arvet i Nederländerna har varit frånvarande och förnekats. Det kan dock inte ignoreras i den nederländska Västindien. ”I Västindien har du inget val. Det är ett gemensamt arv. Du kan egentligen inte undkomma det ”, argumenterade historikern. Detta beror på att kolonialt arv i hög grad är kopplat till uppbyggnaden av ett narrativ där dagens multietniska samhälle är rotat. Att göra detta arv synligt i europeiska länder som Nederländerna kräver dock mycket arbete, och därför är denna debatt så polariserad.

Bristen på medvetenhet om kolonialt arv i Europa kan delvis förklaras av det faktum att kolonial historia under lång tid främst var en ekonomisk och politisk historia. Genom att till exempel ifrågasätta vilken procentandel av ett lands BNP som härrörde från dess utomeuropeiska territorier fortsatte de europeiska historierna att fokusera på sig själva. I tjugo år började dock de sociala och kulturella aspekterna av kolonialhistorien att dra till sig mer uppmärksamhet, vilket bidrog till att återfå de koloniserade personernas erfarenheter.

Även om kolonialismens historia under lång tid också har dominerats av militära ankester och politiska och diplomatiska frågor, underströk Amandine Lauro intressant att de dominerande aktörerna alltid är män i dessa narrativ. Hon nämnde den nuvarande förekomsten av belgiska och franska postkoloniala aktivistiska rörelser under ledning av kvinnor som tar upp frågan om samtida uttryck för kön och ras och hur det kan spåras till kolonialperioden. ”Detstår klart att alla dessa frågor om kön och sexualitet fortfarande är mycket aktuella, särskilt på grund av det sätt på vilket de har använts i de två huvudlinjerna för argumentationen och motiveringen av koloniala projekt, nämligen definitionen av det så kallade civilisationsuppdraget och definitionen av raskategorier och rashierarkier. Alla dessa frågor användes tydligt för att hävda urbefolkningarnas så kallade eftersläpning, och de byggdes också som oåterkalleliga skiljeväggar mellan oss och dem. De utgjorde en grund för utestängning. ” Även om kolonialismens inverkan på kön och sexualitet långsamt kommer in i den offentliga sfären och de traditionella medierna, noterade Lauro att den sällan hanteras på institutionell nivå. 

Det koloniala kulturarvets betydelse för den europeiska kulturen

Enligt Smeulders finns det skillnader mellan museer när det gäller hur de hanterar integreringen av kolonialt arv. Antropologiska museer tar upp frågan ”eftersom de är museer som alltid har presenterat berättelsen om” andra ”... De moderna konstmuseerna hanterar också det ganska snabbt eftersom man lätt kan ta med sig samtida konstnärer och ge dem ordet. Du behöver inte ändra din egen utbildning och ditt eget sätt att se den. ” I slutändan är historiska museer de som kämpar mest med det koloniala arvet eftersom de” hanterar detta fasta narrativ som verkligen är svårt att få till stånd en förändring ”.

Gästtalarna diskuterade hur Europeiska historiens hus hanterar kolonialismen i Europa. På den permanenta utställningen går besökarna igenom ett galleri där europeiska industriella och tekniska framsteg under 1800-talet presenteras parallellt med inrättandet av koloniala regler i de utomeuropeiska territorierna, utnyttjandet av människor och resurser och utvecklingen av rasteorier som bidrog till imperial ideologi. För Lauro är det viktigt att de element som rör kolonialhistorien inte placerades i något hörn, utan att de fanns på en central plats. Han hänvisade särskilt till utställningen om det europeiska arvet där slaveri och kolonialism finns bland 14 inslag som lyfts fram som centrala inslag i den europeiska kulturen. Dessutom noterade Jakob Vogel att Europeiska historiens hus har antagit en begränsad definition av europeisk imperialism. Eftersom museets narrativ börjar på 1800-talet omfattar det inte tidiga spanska och portugisiska koloniala projekt. Han förklarade att man bör komma ihåg att ”många stereotyper om icke-europeiska ’Andra’ hade formats redan före 1800-talet”.

Tidigare avkolonisering är också avgörande för att förstå de koloniala stereotyperna. Som Vogel påpekade uppstod under perioden efter självständigheten nya diskurser i kolonialismen där den gamla tendensen fortfarande rådde. ”Ta till exempel Babars historia. Det är en fantastisk bok men också en kolonial berättelse som visar civiliserade elefanter. Vi bör komma ihåg hur ihållande och viktigt detta kulturarv är i vår kultur. ” Att ta itu med dessa utmaningar är avgörande i utbildningssammanhang och för skolprogrammen. Även om det finns allt mer forskning om Afrikas historia och kolonialism har historiker erkänt en allmän motvilja mot att integrera detta ämne som en del av undervisningen om Europas historia. Lauro hävdade att kolonialismen borde inkluderas i viktiga historiska händelser såsom de två världskrigen, upplysningen, den industriella revolutionens historia eller kapitalismens historia.

Diasporans roll

En annan viktig del av det koloniala arvet är den roll som det spelar för att skapa diaspora identiteter. När västindiska människor anlände till Nederländerna förklarade Smeulders att de inte bara upplevde förnekandet av sin gemensamma historia, utan också förnekandet av deras identitet som en del av den nederländska kungen. I dag leds många lokala initiativ om erkännande av kolonialt förflutna i Europa av medlemmar av diasporan. Sådana projekt, som är vanligt förekommande i de tidigare kolonierna, har i allmänhet en intressant nedifrån och upp-strategi. Ett bra exempel är rörelsen ”Rhodes Must Fall” i Sydafrika, som skapades av studenter som kämpade för avkoloniseringen av utbildningssystemet.

Smeulders arbetar för närvarande med en kommande utställning om slaveri och Nederländerna i Rijksmuseum. Hon sade att sådana projekt är komplicerade att genomföra på grund av svårigheten att hitta föremål om motståndshistorien och avskaffandet i Västindien. Till skillnad från Förenade kungariket och Frankrike, som har mycket större samlingar som omfattar konstverk som återger slaveri, fanns det inte någon sådan representation i Nederländerna. Till följd av detta ser landet fortfarande sig som en liten, oskyldig och något tolerant nation. ”Det är svårare att skapa en inkluderande berättelse när du inte har något föremål. Det är svårt att tala om något som människor någonsin har förnekat. ”

Ett ämne som står inför motstånd

Enligt Lauro är förhållandet mellan Belgien och dess koloniala förflutna paradoxalt. Å ena sidan har den belgiska kolonialismen kritiserats mest på grund av massvåldet under den tidiga kolonialperioden under Leopoldianregimen och de brott som begicks under avkoloniseringsprocessen. Å andra sidan är Belgien ett av de minst kritiska europeiska länderna när det gäller kolonial historia. ”Det har ofta sagts att Belgien under 60-, 70- och 80-talen upplevde en kolonial amnesi, men jag anser att det är mer ett problem med att inte lyssna – och att tysta.” 

Praxisen med ”svarta ansikten” i den belgiska folklore, som nyligen har fått stor internationell uppmärksamhet, visar att ”Belgien stöter på ett politiskt problem som liknade förnekandet av rasdiskriminering och kolonialt våld”, förklarade Lauro. Eftersom Belgiens koloniala historia lärs ut mycket lite i skolan kämpar människor för att koppla samman svarta ansikte med rasdiskriminering och det koloniala förflutna. 

I dagens Europa finns det en politisk nödvändighet att ta itu med våldet från det koloniala förflutna och det sociala utnyttjande som var kopplat till det koloniala styret. Enligt Vogel är ett avskälen till att det är svårt att ta itu med dessa frågor att det fortfarande finns en betydande mängd kolonial nostalgi. Fundera på hur många koloniala städer som har blivit världsarvsplatser i hela världen. På ett märkligt sätt har lokalbefolkningen på något sätt integrerat detta koloniala förflutna som en del av sin egen identitet. Han nämnde också att kolonialnostalgi i brexit är mycket närvarande inom en viss elit. Idén om att européerna moderniserade resten av världen fortsätter att utgöra en samsyn. Dessa berättelser som redan har fyllts i under kolonial tid är svåra att radera.

Denna debatt visade varför det är mycket viktigt att Europa engagerar sig i detta svåra förflutna, och att vi bör utmana dessa budskap som håller romantiiserande kolonialism kvar och presenterar den som något som inte var så skadligt och som inkluderade positiva sidor. Att erkänna det koloniala arvet i våra samtida samhällen är ett viktigt steg i den långa processen med avkolonisering av Europas sinnen.