Projektet ”Remember. 23 augusti ”syftar till att lyfta fram minnet av offer för totalitära regimer genom individuella berättelser. Den innehåller fem filmer och fem biografer från olika länder med olika bakgrund. Projektet organiseras av det europeiska nätverket för hågkomst och solidaritet i samarbete med det polska institutet i Bryssel, med det tjeckiska centrumet i Bryssel, Balassi-institutet i Bryssel och Europeiska historiens hus som partner.
Den 23 augusti, på årsdagen av Molotov-Ribbentrop-pakten, högtidlighålls Europeiska minnesdagen för offer för totalitära regimer. Det var den dagen 1939 som ett avtal mellan Nazityskland och Sovjetunionen öppnade dörren till andra världskriget och alla former av totalitärt våld: från påtvingad migration genom slavarbete och krigsförbrytelser till folkmord, inbegripet en händelse som saknar motstycke i världshistorien – Förintelsen.
Den 23 augusti minns miljontals av dem som fallit offer för totalitära regimer, däribland fångar i nazistiska koncentrationsläger, dödsläger, sovjetiska gulager och stalinistiska fängelser. Genom att odla minnet av offren för nazismen, stalinismen och alla andra totalitära ideologier strävar vi efter att skildra offren inte som en anonym kollektiv utan som individer med sina egna särskiljande berättelser och öden.
Film: webbplats: https://youtu.be/Ncou5M6uqVw
Kazimierz Moczarski föddes i Warszawa 1907. Han tog examen i juridik vid Warszawas universitet år 1932 efter militärtjänstgöring. Efter att ha fortsatt sina studier vid universitetets journalistskola åkte Moczarski till Paris för att studera internationell rätt vid Institut des Hautes Études Internationales i två år. Senare arbetade han vid socialministeriet för lagstiftning om arbetsvillkor.
Under den tyska ockupationen var Moczarski en aktiv medlem av inrikesarmén och arbetade vid informations- och Propaganda som chef för utredningsavdelningen i motståndet. En av de åtgärder som han organiserade var att ta över ett dussin fångar från ett väpnat sjukhus i juni 1944. Under upproret i Warszawa ansvarade han för en av de fyra radiostationer som han själv inrättade och blev redaktör för Wiadomości Powstańcze (upprogence News – dagstidningen för uprising). Han tilldelades förtjänstkorset Golden förtjänstorden för sin verksamhet. Efter tyskarnas fullständiga förstörelse av Warszawa aktiverade Moczarski på nytt hemarméns informations- och propagandacentrum i Kraków och Częstochowa.
I augusti 1945 greps Moczarski av de nya kommunistiska myndigheterna som inledde en kampanj för att utrota all potentiell opposition. År 1946 dömdes Moczarski till tio års fängelse, vilket senare minskades till fem år. År 1949, när Stalinismen var som värst, inleddes en ny förhör mot Moczarski och slutligen dömdes han till döden 1952. I en skrivelse till domstolen räknar Moczarski upp 49 metoder för tortyr som använts mot honom. Hans isolering med den tyska SSS-befälhavaren Jürgen Stroop under denna period var en av de metoder som hans förtryckare använde för att bryta sin vilja. I samtal med en verkställande direktör nämner Moczarski Stroops promenader, paket hemifrån, personliga bibliotek och rätten att ta emot och skicka brev, alla privilegier som han nekats. Efter Stalins död 1953 omvandlades Moczarskis straff till livstids fängelse, men han informerades inte om detta på ytterligare två och ett halvt år.
I april 1956 frigavs Moczarski efter elva års fängelse och frigavs sex månader senare. Efter frigivningen arbetade Moczarski som journalist i många år. Han använde också underförstått utrymmet för den tillgängliga friheten för att förespråka olika sociala orsaker. År 1968 avsattes han från sitt jobb när han talade till försvar för sina judiska kollegor vid den tidpunkt då kommunistpartiet genomförde antisemitiska avlopp.
Kazimierz Moczarski dog 1975.
Den berömda polska poeten Zbigniew Herbert ägnade sin dikt ”Co widziałem” (vad jag bevittnade) åt Kazimierz Moczarski. (via Kazimierz och Zofia Moczarski Foundation)
Film: webbplats: https://youtu.be/D8qlbH84ohE
Milada Horáková föddes i Prag 1901. Hennes far ägde en pennfabrik. Hon gick till en gymnasieskola i Prag under första världskriget och började sedan studera vid juridikfakulteten vid Charles University, exakt tre år efter Tjeckoslovakiska republikens födelse. Hon tog examen 1926 och blev direktör för stadsfullmäktige i Prag. Hon anslöt sig samma år till det tjeckoslovakiska nationalsocialistpartiet (centre-vänster). Sedan dess har hon också varit aktiv medlem i olika grupper med inriktning på ungdomar och kvinnors rättigheter.
När ockupationen av Tjeckoslovakien inleddes 1939 anslöt sig Milada Horáková och hennes make Bohuslav Horák till motståndsrörelsen och greps av Gestapo 1940. Horáková fängslades i Gestapo-fängelserna Pankrác och Little Fortress Terezín. År 1944 dömdes hon till åtta års fängelse. Hon sändes därefter till koncentrationslägret i Ainach nära München, som befriades av de allierade styrkorna i maj 1945, och återvände därefter snabbt till Prag.
Horáková återgick till det nationella socialistpartiet och blev parlamentsledamot fram till kommunistmaktens maktövertagande i februari 1948, då hon avgick från sin tjänst. Snart deltog hon i insatserna för att återupprätta demokratin tillsammans med andra tidigare ledamöter av det nationella socialistpartiet.
Milada Horáková greps av den kommunistiska hemliga polisen i september 1949, tillsammans med många andra före detta medlemmar av icke-kommunistiska politiska partier, och med hjälp av två sovjetiska ”rådgivare” arbetade de med att förbereda ett mål mot dem. Även om hon var tvungen att erkänna vissa av de påstådda ”brotten” försökte hon med modigt försvara sig och sina medåtalade under rättegången. Rättegången mot Milada Horáková och tolv andra inleddes den 31 maj 1950. Det var en demonstrationsprövning baserad på sovjetiska försök som genomfördes under Stalins rensningar på 1930-talet. Den 8 juni 1950 dömdes Horáková och tre av hennes medåtalade till döden. Trots uppmaningar till frigivning från personer som Winston Churchill och Albert Einstein bekräftade Tjeckoslovakiens president Klement Gottwald sina domar.
I den sista skrivelsen till sin sextonåriga dotter före avrättningen skrev hon följande: ”När du inser att något är rättvist och sant, var det lika beslutsamt att kunna dö för det.” På morgonen den 27 juni 1950 avrättades Milada Horáková genom hängning. I efterföljande rättegångar grundade på samma modell dömdes över sexhundra personer i hela landet, varav tio dömdes till dödsstraff.
Under Pragvåren 1968 frigavs hon och hennes medåtalade. På grund av Warszawapaktens invasion i augusti 1968 slutfördes inte befrielseprocessen. Slutligen, ett år efter Velvet-revolutionen 1989, befriades Milada Horáková från anklagelserna. År 1991 tilldelades hon postumt beslutet T. G. Masaryk, första klass av president Václav Havel. (via tjeckisk radio)
Film: webbplats: https://youtu.be/OA7WBoiW1Eg
Péter Mansfeld var fortfarande ett barn men deltog i den ungerska revolutionen 1956 i Budapest. Han anslöt sig till rebellenheten på János Szabó på Széna Square i Buda, en av de många starkaste motståndspunkterna hos rebellerna i nationalgardet. Han agerade som budgivare mellan olika rebellenheter, transporterade ibland broschyrer samt granater och vapen och levererade narkotika från Margarets sjukhus.
Kommunisternas ökande förtryck och terror i december 1956 och januari 1957 ledde till massavrättningar av ungerska rebeller och deportering till arbetsläger och fängelser. Förtrycket påverkade också rebeller som var kända för Mansfeld från Széna Square, varav många hängdes. Kort därefter greps Mansfeld. Mansfeld hade för avsikt att med våld frige sig från fängelset och att blåsa nytt liv i revolutionen. Han bildade en grupp som genomförde olika kampanjer under 1958, bland annat kidnappning och avväpning av en milispatrullerande del av den österrikiska ambassaden.
I februari 1958 greps Mansfeld tillsammans med fyra av hans kamrar. Fängelseförhållandena visade sig vara exceptionellt svåra. Pojkarna interrogerades nattetid och hölls i små mörka celler. Péter behöll dock mod och en stark anda. Åklagaren kallade pojken som en ”klassmäklare” och kontrarevolutionär och efterlyste maximistraffet.
Den 21 november 1958 dömdes Mansfeld till livstidsstraff. Folkdomstolen i Budapest höjde dock domen den 19 mars 1959. Straffet var dödsstraff. Péter Mansfeld hängdes på morgonen den 21 mars vid knappt 18 års ålder.
Film: webbplats: https://youtu.be/yeeFO0Ywd1w
Mala (Mally) Zimetbaum föddes i Brzesk (Polen) 1918. I slutet av 1920-talet invandrade hon tillsammans med sin familj till Antwerpen (Belgien). I september 1942 greps hon under en runda av judar vid centralstationen i Antwerpen. Fyra dagar senare befann hon sig i ett transportfordon till koncentrationslägret Auschwitz, som anlände dit den 17 september. Under en urvalsprocess vid entrérampen skickades hon till Birkenau-lägret, där hon fick nummer 19880. På grund av sina kunskaper i flera språk anställdes hon i kvinnolägret som tolk och budgivare.
Under våren 1940 greps Edward (EDEK) Galiński bland en grupp elever på mellannivå under kampanjen ”AB” som riktade sig till den polska intelligentsia. Den 14 juni 1940 fördes han till Auschwitz i samband med den första transporten av polska politiska fångar. Under registreringsprocessen fick han nummer 531. I lägret arbetade han bland annat vid ironworks och i ett byggnadsverk, först i hemlägret och därefter i Birkenau.
EDEK Galiński och Mala Zimetbaum hade vid fullgörandet av sina uppgifter en relativ frihet att röra sig runt i lägret. De träffade varandra i tur och ordning 1943 och 1944 och föll i kärlek. Galiński planerade ursprungligen att fly med sin vän, Wisław Kielar. Han var klädd i en SS uniform för att eskortera sin vän för att arbeta. Han fick till och med i hemlighet en uniform och pistol från f.d. Kommandoführer av ironerierna SS-Rottenführer Edward Lubusch. Efter att ha träffat Mala Zimetbaum ville han dock också att hon skulle fly från lägret. Kielar drog sig ur utrymningsplanen för att hjälpa paret under försöket.
Den 24 juni 1944 väntade Galiński på den överenskomna platsen för Mala Zimetbaum i sin SS uniform. Med ett blankt passerkort för SS-män som Mala stole och förfalskat kunde de lämna utanför den stora skyddsspärren. Efter två veckor stötte de dock på en tysk patrullering. Kvinnan greps. Galiński kunde fly eftersom han lyckades gömma sig vid den senaste tidpunkten. Trots detta uppstod han efter att ha gömt sig och frivilligt överlämnat till tyskarna för att vara med sin närstående.
De dömdes till döden efter en utdragen och brutal utredning som inte tog fram information från dem om dem som hjälpte dem att fly. Edward Galiński hängdes i herrlägret i Birkenau. Mala Zimetbaum halkar hennes vrister under avrättningen. Därefter transporterades hon till krematoriet och dog troligen på grund av blodförlust eller sköts.
Film: webbplats: https://youtu.be/aMsOzImJnz0
Juliana Zarchi föddes i Kaunas (Litauen) 1938 i en familj med föräldrar av olika nationalitet. Hennes far, litauiska av judiskt ursprung, dr Mausha (Mauša) Zarchi, träffade sin framtida hustru Gerta Urchs när hon arbetade i Düsseldorf (Tyskland). Eftersom de inte kunde gifta sig i tredje riket på grund av rasistisk nazistisk lagstiftning omvandlades Gerta 1934 till Judaism och gifte sig med Mausha i Litauen och fick därmed litauiskt medborgarskap. Zarchis bodde i Tyskland fram till 1937, då Maushas arbetstillstånd inte förlängdes. De beslutade att bosätta sig i Litauen.
Andra världskriget bröt ut 1939. Litauen annekterades snart av Sovjetunionen, och när Tredje riket vände på sin tidigare allierade och attackerade Sovjetunionen 1941 ockuperades landet av nazisterna. Detta är när dr Zarchi beslutade att försöka fly österut eftersom han antog sin aryan-blivande dotter och hustru skulle ha bättre chanser att överleva om han lämnade landet. Han dödades av Einsatzgruppen, ett faktum som hans anhöriga fick kännedom om först efter krigets slut.
På grund av sitt judiska arv, knappt vid tre års ålder, skickades Juliana till Kaunas ghetto och tvingades stanna där i flera månader. Hon smugglades ut med hjälp av en bekant hos familjen Pranas Vocelka. Eftersom hennes mamma fruktade att parera med henne tillbringade Juliana nästan hela den tyska ockupationsperioden som doldes i deras hus i köket eller i ett litet rum bredvid det (först i slutet fördes hon till Carmelit-systrar).
När den sovjetiska armén reste in i Litauen hoppades Gerta inte längre att behöva frukta sin dotters liv. I stället deporterades båda till Tadzjikistan i Centralasien som en del av en utsaga av etniska tyskar. De stigmatiserades av lokalbefolkningen som ”fascister” och tvingades leva och arbeta under svåra förhållanden. Medan förtrycket lättades efter Stalins död upphörde exilen för Juliana och Gerta först i början av 1960-talet. Juliana återvände till Litauen 1962. Hon bosatte sig och började undervisa i tyska vid Vytautas Magnus-universitetet i Kaunas (hon ville studera medicin, men nekades möjligheten på grund av att hon var deporterad). Gerta anslöt sig till sin dotter ett år senare. Hela sitt liv försökte hon återvända till Düsseldorf, men fick aldrig lämna Sovjetunionen. Hon avled i Kaunas 1991.
I dag bor Juliana i Kaunas och är medlem av det judiska samfundet där. Hon reser regelbundet och berättar om sin och sin familjs erfarenhet av de två diktaturerna.
