En återspegling av första världskriget: lärdomar

Hundraårsjubileum stöder ny historisk forskning

I Belgien, men detta kan vara giltigt i hela Europa, bidrog hundraårsjubileet till att ytterligare forskningsfokus flyttades från andra världskriget till världskriget till världskriget, och stimulerade nya strategier för världskrigets historia. Till exempel att titta på krigets eftermakter eller ompröva en alltför deterministisk strategi för 1920-talet. Strukturellt sett erbjöds fler ekonomiska medel till en ny generation unga forskare. Det finns dock också en känsla av missade möjligheter att fördjupa sig i insnärjda, globala och svåra historier om koloniala dimensioner. Debatten om huruvida världskriget ska ses som ett ”europeiskt” krig, som har drabbat världen genom kopplingarna mellan europeiska ripirer, har utvecklats och kommer säkerligen att fortsätta i takt med att historiker i allt högre grad försöker illustrera globala ömsesidiga beroenden och strukturer. Å andra sidan har kulturella, sociala och personliga historier kommit att gå i bräschen för den populära forskningen, särskilt när det gäller marginaliserade grupper, såsom arbetskåren i projektet ”Big Ideas”, som skapar värdefulla kopplingar mellan historia och minne. Ännu fler perspektiv måste uppskattas, till exempel för krigets inverkan på det ottomanska riket och regionen i stort, eller framväxten av fascismen i sig. Eller de koloniala upplevelserna och historien (och minnet) av de krigsskadade personernas funktionsnedsättningar. Sammanfattningsvis verkar det som om århundradet endast har sprutat ut framtida forskningsområden.

Att stödja allmänhetens deltagande – och är det en gränsöverskridande medborgarhågkomst nästa gång?

När man tänker på hågkomsten är det första som kommer i åtanke någon form av officiell parad som produceras med TV i åtanke, där statscheferna lägger ner blommor och högtidliga reflekterande tal. Och ja, detta skedde även under dagens hundraårsjubileum, både på de nationella och internationella arenorna. Men den här gången ökade allmänheten i större utsträckning och deltog i många aktiviteter. Europeanas insamlingsplan är ett bra exempel – där vanliga människor bjöds in för att få sina varma föremål och de relaterade historierna för alltid inkluderas i Europas digitala samlingar. Eller #playforpeace, där musiker runt om i världen spelade in ett minne av armisiten. Vem äger då faktiskt hågkomsten? Är det fortfarande en rätt för staten att markera viktiga ögonblick i sin livstid, eller blir den alltmer demokratiserad? Och om så är fallet, är det sätt på vilket denna process utvecklas tillräckligt inkluderande för alla medborgare i samhället? Innovativa idéer om engagemang har utvecklats i samband med århundradet och deras effekter bör studeras och spridas mer. Tänk på att första världskrigets hundraårsjubileum fortfarande var ett minne med en ”levande kontakt”, dvs. personlig betydelse för levande generationer genom deras senaste familjehistoria.

Hundraårsminnet sätter museer i ett internationellt och lokalt minnesområde

Europeiska historiens hus samlade och utställningsutvecklingen, som ägde rum exakt under minnet, och drog nytta av det utbredda intresset för ämnet. Lokala och nationella museer i Rovereto, Budapest, Ypres och andra, som lånade ut objekt, visade ett stort intresse för den transnationella skildring som Europeiska historiens hus håller på att bygga. Nya museer presenterade lokala erfarenheter eller nya museistrategier, såsom ”In Flanders Fields Museum i Ypres”, som var ett vackert exempel på ett postnationellt museum. Detta lade ny tonvikt på fronten som ett mångkulturellt område som går utöver idén om ”vår död”.  En debatt som fortsätter är turismens roll och andra former av populära besök på platser. Den konsumerande sidan av hågkomsten kan vara en faktor som kräver ytterligare diskussion.

Blotta den nuvarande politiska verkligheten

Forskare, utbildare och yrkesverksamma skapade en ny medborgerlig och/eller internationell känsla för att spegla krigets fasor, men det är oklart vilka åtgärder som vidtagits politiskt i detta sammanhang. Å ena sidan har vi sett gemensamma minnen som ett verktyg för kulturdiplomati. Liberala ledare har försökt att offentligt värdesätta de framsteg som dagens Europa har gjort till följd av det tidigare våldet, eller till och med bortse från nationalismens negativa sida, såsom president Macron gjorde i sitt tal i november 2018. Men det finns också andra utvecklingstendenser. En ram för det centraleuropeiska minnet skiljer sig avsevärt från den västeuropeiska, som verkar ha dominerat den övergripande europeiska agendan. Man skulle kunna hävda att många århundraden just håller på att ta form som länder i Central- och Östeuropa, som kommer att försöka hedra minnet av deras ömsesidiga beroende. Sedan ställs frågan om så mycket historik görs under och kring jubileumsdatumen, vilket signalerar en större brist på politiska visioner eller ideal i dag?

Europa har ett program för europeisk hågkomst som drivs av Europeiska kommissionen och som i praktiken mobiliserar människor och organisationer som arbetar med historien mot vissa viktiga ögonblick och teman. Eftersom utformningen av programmets framtid efter 2020 kommer att framträda under det kommande året kan det vara klokt att reflektera över de resultat och utmaningar som har konstaterats under världstoppmötet 2014–2018. På grundval av detta kan vi bedöma hur vi bäst kan tillhandahålla en institutionell ram som kopplar samman européer, stöder forskning och allmänhetens engagemang och skapar ett medborgerligt utrymme för att balansera nationella och europeiska åminnelseagendor.