”Carte blanche” -rundturer: kreativa och inquisitiva sinnen tar över museets narrativ
Från Blandine Smilansky
Du gick runt Europeiska historiens hus på eftermiddagen lördagen den 27 oktober. Du kunde ha hört en estnisk folklorisk sång som spelades på 19-talets gallerier och bevittnade besökare som tog upp en enorm banner på romanska språk i utställningssektionen om europeisk språklig mångfald. Detta är det kreativa resultatet när du beslutar att överlämna tolkningen av en noggrant kuraterad berättelse om Europas historia till de unika röster som konstnärer och forskare från hela Europa har. De hade bara upptäckt museet dagen innan, men gav ändå turer i den permanenta utställningen och belyste museets narrativ med deras många visioner och övertygelser om Europa, dess nationer, dess folk och deras relation till det förflutna.
Europeiska historiens hus anordnade dessa ”carte blanche” -rundturer i samband med BOZAR:s konferens ”Revolution är inte ett trädgårdsparti” på 30-årsminnet 1989.
”Det är en verkligt produktiv situation att snabbt reagera på en utställning på detta sätt (...)”, sade en av gästguiderna. ”Museet täcker så mycket historia och så många relevanta frågor att det finns så många möjliga vägar ni skulle kunna ta.” Samtidigt sade en annan gäst att ”så många perspektiv saknas fortfarande”, som måste komma in i bilden på ett eller annat sätt, om museet vill leva upp till sin ambition att förbättra en kritisk och komplex förståelse av Europas historia.
”Artivism”
Tamara Moyses, en tvärvetenskaplig konstnär baserad i Prag som använder begreppet ”artivism” för att beskriva sina handlingar i det offentliga rummet, hittades i museets minnessektion ”Memory of the Shoah” en berättelse som starkt återspeglade hennes arbete. En rad dokument som visas visar hur minnet av Babi Yar, en plats där 33,000 ukrainska judar mördades 1941, skulle raderas av det styrande kommunistpartiet på 1950-talet med uppförandet av en kultur- och rekreationspark. År 2015 genomförde Tamara tillsammans med sin konstgrupp Romane Kale Panthera (Romani Black Panthers) en ”guerillaktion” ”” Happy Pork from Lety ”(” Veselý vepřík z Letļ”) i ett försök att uppmärksamma allmänheten på att en grisgård fortfarande stod på en minnesplats för Romani Holocaust i Písek. Gruppens medlemmar satte upp klistermärken på fläskkött för försäljning i en stormarknad i Pragområdet Holešovice med följande lydelse: ”Producerad av svin som fötts upp över gravarna hos offren för förintelsen av romerna. Inte kokta eller på annat sätt värmebehandlade. ”
Öka det nationella självmedvetandet
Kristina Norman, vars tvärvetenskapliga arbete utforskar den samtida konstens potential att hantera minnespolitiken, gav en livlig presentation av Estlands roll och deltagande i det större europeiska historiska narrativet. Hon presenterade sitt senaste verk ”Bring Back My FireGods” (2018), en filmad, platsspecifik prestation som genomfördes vid Song Festival Grounds i Tallinn, en känd plats som symboliska den nationella liberaliseringen och utbrytningen från Sovjetunionen 1991. Konstverket avslöjar de medel som används för att konstruera en nation. På samma sätt visar Europeiska historiens hus att litteratur och språk var viktiga inslag i utvecklingen av nationellt självmedvetande under 19-talet. Kristina talade om den roll som de baltiska tyskarna spelade i framställningen och spridningen av den estniska nationella epoeg, som museet ställde ut, och mer allmänt när det gällde att forma Estlands nationella identitet. Hon argumenterade för en förståelse av varje (nationell) kultur som en ”interkultur” och varnade för de frestelser om kulturell utestängning som varje nation har, såsom i fallet med Estland med landets stora rysktalande minoritet.
”Europeiska unionen talar Romani!”
Martin Zet, en visuell och framstående konstnär från Tjeckien, talade om språk, bokstäver och den betydelse de ger den värld vi lever i. Han hittade inspiration från museets historiska Vortex, en 25 meter hög metallinstallation som omfattar sex våningar där bokstäver av alla storlekar och stilar simmar och snoddar och som går samman i citat som sprider sig in i utställningsutrymmet. Inför utställningens vägg av ordböcker – där man kan hitta flera europeiska språkkombinationer, och med sin rygg till Rem Koolhaas enorma bokinstallation – lanserade Martin sin ”ostrukturerade kampanj” med titeln ”Europeiska unionen talar Romani!” Han engagerade besökarna för att tänka på följande: Varför inte välja Romani, ett språk som aldrig har kopplats till något europeiskt statligt system, men som fortfarande finns i hela Europa som EU:s nästa officiella språk och arbetsspråk?
Maja och Reuben Fowkes, Londonbaserade konsthistoriker och kuratorer, sammanförde sina två olika röster i en dialog med Europeiska historiens hus narrativ. De betonade tydligt hur historiska processer såsom den industriella revolutionen eller den europeiska integrationen, som presenteras i utställningen, får en ny betydelse när man tittar på nutida sociala frågor som miljö eller kön.
Jiří Priban, professor i juridik vid universitetet i Cardiff, tog sin grupp på en fascinerande resa genom Europas grymhet och misshandel på 20-talet och kopplade samman människors vanliga upplevelser, med början med sig själv, med de stora störningarna i tiden. Han visade hur mänskliga grymheter och landvinningar förekommer sida vid sida under historien och hur kultur och barbarianism aldrig ligger så långt från varandra som vi skulle vilja tänka. Jiří avslutade sin rundtur framför de 1989 revolutionernas videoinspelningar där han rapporterade om sina erfarenheter som ung elev av de stora förändringar som inträffade då.
Avslutande tankar om 1989
Rundturen var kraftfulla uttalanden i dialog med Europeiska historiens hus narrativ. De betonade hur nödvändigt och stimulerande det är att fortsätta att ifrågasätta det förflutna och vårt förhållande till det. 30 år efter händelserna 1989 i Central- och Östeuropa kände den sig något som att djärva kreativitet och fritt tänkande kan fortfarande bidra till att skapa nya politiska och sociala ordningar. Jiří Priban sade att vad man skulle kunna höra på Europeiska historiens hus och i BOZAR under denna helg var ”säkert inte 1989 nostalgi, men många restlösa sovar och hjärtan hungrig för en revolution”.
