Vardagslivet

De föremål som visas på Ettore Guatelli-museet vittnar om vardagen, men också om kreativitet, hantverk och uppfinningsförmåga när det gäller att lösa praktiska problem genom att uppfinna föremål för olika specifika funktioner. I detta fall beslutade den person som stötte på denna tyska militärhjälm i slutet av andra världskriget att svetsa ett trähandtag till det, vilket gjorde det lättare att hämta upp det. På så sätt skulle den kunna fyllas med ember och placeras tillsammans med en ”sängvagn” under filtarna för att hålla dem varma under hela natten, särskilt på vintern.

Ettore Guatelli sparade inte bara denna hjälm från oblivion, utan även ett antal andra från andra världskriget. Efter att ha omvandlats till andra vardagsartiklar visas de nu i museets ”Kitchen Gallery”. Tillsammans ger de en inblick i ett europeiskt landsbygdssamhälle efter kriget som i hög grad förlitade sig på kreativitet och manuell doft, eftersom det är nödvändigt att detta ögonblick är modern för en mycket invecklad uppfinning. I detta fall ger hjälmarna också tillfälle att reflektera över den känslomässiga aspekten, de ockuperade befolkningarnas eventuella känslor gentemot sina ockupanter och önskan om en ny start efter deras frigivning.

På 1950-talet började Ettore Guatelli allt oftare besöka avfallsinsamlingarnas lager i Apenninerna, vilket gradvis lade grunden för hans framtida museum. Från mitten av 1970-talet och framåt växte hans samling av föremål avsevärt och blev oavsiktligt en del av en trend som uppstod under sjuttio- och åttiotalet i Italien för att återuppliva och främja populärkulturen. Till följd av detta blev hans museum ett unikt och oförytterligt museum som ägnades åt det demografiska, etnologiska och antropologiska arvet från 1900-talet i Italien.

Spontana designprodukter är en dold påminnelse om filosofin ”make do and mend” som gav en om än mindre systematisk modell för moderna återvinningsmetoder. Behovet av att använda det som stod på spel visade sig vara inspirerande när det gällde att återmontera och återanvända artiklar i stället för att helt enkelt kasta dem. Till följd av detta innebar oväntade haveri, brott eller enkelt slitage inte nödvändigtvis att livet måste malas till ett stopp.

Dimension

22 h) 45 (l) 22 (p)

Inventeringsnummer

107

Copyright

@Fondazione Museo Ettore Guatelli

Material

Järn, trä

Status

Missfärgade

Bildkredit

Mauro Davoli

Priest Edouard Froić (1899–1971) grundade Les Petits Riens, som är tillverkare av dessa skyltar, 1937. Välgörenhetsorganisationer som han främjade oberoende självhjälp, i stället för att vända sig till de fattiga. Hemlösa eller arbetslösa män kunde således samla in och sälja begagnade föremål för att tjäna en del pengar. Dessa personer bodde också tillsammans i bostäder som tillhandahölls av välgörenhetsorganisationen. Les Petits Riens logotyp visar en av dessa män som transporterar petits riens (vilket i stort sett översätter som ”små saker”).

Välgörenhetsorganisationer som detta hade en inverkan utöver de missgynnade grupper som de grundades för att hjälpa till. Vid den tidpunkten påverkade de också konsumtions- och återanvändningsmönstren i större utsträckning. I stället för att reparera eller ändra användningen av gamla föremål skulle människor kunna ge dem bort i gott samvete, vilket sloganer som Les Petits Riens avsiktligen vädjade till.

Under 19-talet föddes de första välgörenhetsorganisationerna för nya ändamål och försäljning av begagnade varor. Detta inleddes med räddningsarmén, som grundades i London 1865, och andra organisationer följde snart. I Bryssel var Les Petits Riens symboliskt för den nya typ av välgörenhetsorganisationer som dessa organisationer förkroppsligade.

I dag har Les Petits Riens 27 butiker i Belgien. I hela EU växer nya vinstdrivna aktörer, såsom plattformar för andrahandsautomater på nätet. Det blir allt vanligare att använda begagnade kläder i olika samhällsklasser. Celine, som arbetar för Les Petits Riens, konstaterade att välgörenhetsorganisationer både lider av och gynnas av denna trend. Å ena sidan förlorar de ut för konkurrens från vinstdrivande företag. ”Under de senaste åren kommer många människor, innan de donerar, att försöka sälja vidare. Det som återstår att ge är därför så ofta av låg kvalitet: (det är) vad man inte lyckades sälja! ”å andra sidan vinner välgörenhetsorganisationer nya unga kunder.

Detta objekt härrör från en lokal deltagandeprocess som genomfördes under förberedelserna inför Throwaway, där lokala avfallsexperter bidrog till att skapa utställningens innehåll. Dessa expertgrupper bidrog till utställningen genom sina vittnesmål och genom att låna ut föremål (som det här) som skulle visas upp. Les Petits Riens var en av de inblandade partnerna och satte Europeiska historiens hus i kontakt med Celine och andra personer.

Välgörenhetsorganisationer som Les Petits Riens har fortfarande en inverkan utöver de missgynnade grupper som de hjälper direkt till. De påverkar fortfarande i stor utsträckning konsumtions-, återanvändnings- och avfallsmönstren. Att bära begagnade kläder blir allt vanligare i alla samhällsklasser, i linje med oron för miljömässigt och socialt ansvarsfulla inköp. Celine, som arbetar för Les Petits Riens, har konstaterat att välgörenhetsorganisationer vinner nya unga kunder ”som verkligen kommer av övertygelsen att konsumera annorlunda”, för vilka ”andrahandsköp är nästan aktivist”.

Genom att underhålla och utöka sitt nätverk av bås för att samla in kläder gör Les Petits Riens det dessutom enkelt och tillgängligt att donera det som inte längre behövs. Organisationen kan hjälpa människor att undvika att kasta föremål i sopan i förtid, eftersom det kan vara lika lätt att donera dem som att kasta dem.

Material

Trä

Dimension

145,00 X 70,00 x 7,00 cm (H x W x D)

Inventeringsnummer

2021.0050.72 och 2021.0050.262

Copyright

Europeiska historiens hus, Bryssel, Belgien

Status

Visas i den tillfälliga utställningen Throwaway. Historien om en modern kris.

Bildkredit

Foto 2022 av Regular Studio, © EU, Europaparlamentet

Denna plåt, med sin distinkta gula pelare i Haban-slovakisk dekor, reparerades med tinkers metallverk, tillverkades i början av 19-talet. Det är oklart exakt när reparationen gjordes. Slovakiska tinker, som kallas ”Rastelbinder” (från trådarnas rost), var en del av det visuella och akustiska cityslandskapet och livet på Donau-Monarkins allankar och gårdar fram till 20-talet. Den mest kända av de slovakiska tonergrupperna smaltade sig över hela Europa och sålde hemliga hushållsredskap som siktar, stegar, korgar och mousetraps. Deras karakteristiska slovakiska kostymer och det färgrika sortimentet av varor som de transporterade gjorde dem till en iögonfallande syn, särskilt i Wien.

I den österrikiska delen av Donau Monarchy reglerades tinkeringshandeln strikt i mitten av 19-talet. Befolkningen från de ekonomiskt svagare områdena, där jordbruket inte gav tillräckliga försörjningsmöjligheter, beviljades dock tillstånd – på strikta villkor – för att få välbehövliga inkomster genom att bedriva denna handel. Vissa regioner började specialisera sig på vissa varor och/eller tjänster, vilket var fallet med tonkarna från västra Slovakien (då Oberösterreich). Männen från dessa områden flyttade ursprungligen som ambulerande hagare till angränsande områden i Böhmen eller södra Ungern. Senare hittades de i alla delar av Donau Monarchy. Deras språktalanger ledde dem från Italien till Ryssland och konstantinärer, och slutligen även till USA.

Plattan kom till Volkskundemuseum 1897 som en gåva (Pf. Maluchinsky). Det var av intresse för museet i två avseenden: för det första som ett anmärkningsvärt exempel på en viss typ av trosuppfattning gentemot Haban decor. och för det andra på grund av garveriens reparation. Handeln och konsthantverkarnas hantverk var redan på tillbakagång när de kom till museet. Tillgången till nya, billigare och mer motståndskraftiga material och produkter har kraftigt minskat efterfrågan på deras verksamhet. Å andra sidan hade färgtagarnas anseende som ”Wiennesos”, och deras stereotypa och klichédrepresentation i generier och populära målningar, ökat kraftigt. Omkring 1897 var till exempel ”Rastelbinder” en populär kostym vid spännande partier, och 1902 minskades de ytterligare i operetta ”Der Rastelbinder” av Franz Lehár.

Plattan med tonermetallarbeten har en intressant koppling till skräp på flera sätt. Det ena är att det visar på den historiska reparationskulturen. De saker som färgade, dvs. hushållsartiklar tillverkade av keramik eller metall, var dyra när de först tillverkades, och för många människor var de värdefulla ägodelar som fördes vidare genom generationer. Å andra sidan syftar plattan till att påminna oss om de personer som har arbetat med trasiga saker. Även om det fanns efterfrågan på deras hantverk var deras ställning i samhället låg. Deras liv och arbetsmetoder kännetecknades av migration långt från sina familjer, barnarbete, dåliga levnadsvillkor och etnisk diskriminering. Den bofasta befolkningen i Wien tenderade att uppfatta dem som oroande trampaddare eller till och med tigrar.

Material

Troende/borstdekord

Inventeringsnummer

ÖMV/6.215

Dimension

7x32,2 cm

Copyright

Volkskundemuseum Wien

Status

I lager

Bildkredit

© Volkskundemuseum Wien

Sammanlagt 61 bronsvapen och utrustning som väger mer än 3 kg deponerades i Wöllersdorf, Österrike. Slangen består av bronsskrapor och objektfragment som är typiska för den tidiga delen av Late Bronze Age (1000–800 BCE). De innehåller många olika trasiga föremål, bland annat vapen, axlar, verktyg, smycken, metalldelar och trådar. De flesta föremål hade skadats och många hade avsiktligt fragmenterats.

I den sena Bronze-åldern (omkring 1000 BC) var deponerade metallföremål ett typiskt fenomen. Detta omfattade vapen, verktyg, fartyg, smycken, vagndelar och till och med rituell utrustning, inklusive både intakta och vackra bitar och fragment samt obearbetad metall. De har påträffats i strejkande landskap, i bosättningar, i eller i vattenförekomster och på avlägsna platser. Många forskare har tolkat dem som förvaringsutrymmen för kringresande bronsmeder eller handlare på grund av deras materiella värde, eller som gömställen i krigstid. Häckar som innehåller trasiga föremål kan dock också vara rester av en utbredd återvinningsekonomi, vilket tyder på en försiktig och effektiv resursanvändning.

Artefakterna hittades i den lilla byn Wöllersdorf i Österrike alldeles i början av 20-talet. De köptes sedan av naturhistoriska museet i Wien 1902. Tyvärr har dokumentationen om den person som hittat Wöllersdorf-hoard gått förlorad.

Håret med fragmenterade bronsföremål visar att de skulle smältas om för att göra nya saker ur materialet. För 3 000 år sedan, långt före den industriella revolutionen, var insamlingen av råvaror och produktionen av varor tidskrävande processer, och återvinning och återanvändning av dessa material har varit vanligt förekommande i större delen av människans historia. Detta gäller särskilt, men inte uteslutande, perioder då resurserna var knappa (t.ex. krigs- och efterkrigstid).

Material

Brons

Inventeringsnummer

NHM_PA_37392–37411

Dimension

Storleken varierar från 3.5 till 14,5 cm stor

Copyright

Naturhistoriska museet Wien

Status

Vid visning

Bildkredit

Naturhistoriska museet Wien, foton: Alice Schumacher

Föremålet är ett fragment av en gul tablett med en knot och kvarlevorna av två olivgröna tansband knutna tillsammans. Olika textilier har påträffats i järnålsskikten i saltgruvan Hallstatt (ca 800–600 BCE). Vissa textilier hade avsiktligt rivats till remsor och återanvänts som makeshimentbindningsmaterial.

Att tillverka textilier med alla de olika stegen i arbetsflödet (uppfödning av får, klippning, spinning, vävning) var en tidskrävande uppgift för tusentals år sedan, utan användning av moderna verktyg. Det var viktigt med noggrann och ansvarsfull hantering och användning av textilier. Vi är inte säkra på vem som var ansvarig för att tillverka textilier, även om textilverktyg som spindlar och loomvikt vanligtvis finns i kvinnors gravar. Textilerna från Hallstatt påträffades i en saltgruva och vissa uppvisar karakteristiska spår av tår och knäring. Detta var säkerligen inte den avsedda primära användningen av denna textil, som kan ha tillverkats som en del av ett plagg. men den återanvändes så småningom och användes för reparationsarbeten.

Från olika sammanhang i förhistoriska Centraleuropa vet vi att textilmaterial avsiktligt rivs upp i remsor och återanvändes, t.ex. som makeshimentbindningsmaterial, vilket framgår av karakteristiska knoter. Det finns klara belägg för detta från två förhistoriska saltgruvor i Österrike, Hallstatt och Dürrnberg, som i stort sett var från 1:a årtusendet BCE. Vanligtvis användes linor och rep av olika träd och gräs främst som bindemedel i saltgruvorna. Om dessa inte fanns i handen användes textilband, läderremsor eller till och med unga elastiska kvistar.

Naturhistoriska museet i Wien har bedrivit forskning i samarbete med staden Hallstatt i mer än 100 år. Museet har ett fältkontor på plats i staden, varifrån forskarna fortsätter att utföra sitt arbete. Varje år, sedan 1960-talet, har regelbundna arkeologiska utgrävningar ägt rum i saltgruvan Hallstatt. De artefakter som grävts ut där kommer omedelbart in i museets samling.

Textilproduktionen var en tidskrävande process före den industriella revolutionen och återvinning av textilier har varit en vanlig metod för större delen av människans historia. Detta gäller särskilt, men inte uteslutande, perioder då resurserna var knappa (t.ex. krigs- och efterkrigstid). Textilier har regelbundet ändrats eller anpassats för nya användningsområden under historien. Olika exempel, från Bronze-perioden till perioden Early Modern, visar de olika ändamål för vilka återvunna textilier har använts, bland annat som kauleringsmaterial för fartyg, som fyllning för håligheter i medeltida slott och som försegling för vattenförvaltning i koppargruvor. Textilier har också använts som beklädnad och för hygieniska ändamål och har tjänat som olika slags makeshiermaterial. Återvinning av kläder innebär att kläder återanvänds på olika sätt.

Material

Fårull

Dimension

Gula textilier: 11.5 x 4,5 cm, gröna textilier: 29 x 10 cm (båda delarna tillsammans)

Inventeringsnummer

NHM_PA_77.334 (HallTex 78) och NHM_PA_89.724 (HallTex 121)

Copyright

Naturhistoriska museet Wien

Status

I lager

I moderna nordiska länder är handskar viktiga dagliga etnografiska föremål i våra hem, där vackra traditionella pattererade handskar används sida vid sida med moderna designertillbehör. Vi vet alla att det främsta syftet med handskar för estniskor är att skydda dem mot kyla. Skyddshandskar av ull tillverkades i Estland redan vid Bronze-åldern. Bevis på användning av stickor i Estland kommer från ett handskfragment från 14-talet. De första typerna av handskar var nålhandskar (tillverkade med en specialnål). I århundraden har handskar haft sina egna seder och traditioner och spelat en viktig roll för bröllopets etiquette. I vardagslivet spelade handskar också en roll inom folkmedicin. de varma handskarna fick unga män när de sändes till krig kan ha varit livslång i vinterkyla. de kan ha varit värdefulla föremål hemifrån för dem som flyr från krig över havet under 20-talet.

”Jag hittade denna etnografiska handske som var stickad på den vackra ön Muhu på Östersjöns östra kust i den begagnade butiken Veski Street i Tartu. Jag frågade var deras varor kom och sade Tyskland. Jag köpte handsken för 5 estniska kronor och gav den till museet. Jag undrade hur den här handsken hamnade i Tyskland. Tyskland hade i själva verket stora flyktingläger för estniskor – tog en estnisk medborgare som hamnade i vidarebosättningslägret i Tyskland med sina varma handskar? Eller var det någon soldat som var i strid med Muhu och tog emot dem som handvärmare? I vilket fall som helst hade jag alla slags tankar om hur den handsken hamnade som avfall och reste tillbaka till Estland som humanitärt bistånd. Jag presenterade den vackra etnografiska handsken som visades 2009 som en del av nationalmuseets utställning för att markera dess 100-årsjubileum, som ett exempel på hur föremål hamnar på museet. ”

Reet Piiri, etnolog/estnisk medborgare Museum/2022

Estland, Tyskland, vidarebosättningsläger efter andra världskriget, nya detaljhandelsnät för 1990-talet och EU

Samlingen av traditionella estländska patenterade handskar som tillhör Estlands nationalmuseum är exceptionellt riklig – totalt 4 116 – vilket omfattar handskar med vackra estländska mönster och intressanta berättelser som har nått samlingen från den estniska diasporan. Traditionella pattererade handskar är ett bra utställningsmaterial: tekniker (stickning med nålar), etnografiska särdrag mellan estniska församlingar, färgundervisning (användning av ull), mönster som ett semiotiskt system ger många ledtrådar om innebörden av folkdräkter och hur dessa användes som museet kan använda i sina utbildningsprogram.

Systemet för humanitärt bistånd i Europa. stora mängder textilkläder fördes till de nyligen återoberoende baltiska länderna, till Estland. i Tyskland kunde de ha lämnats av avfallsbehållare eller i uppsamlingslådor. de kan ha rest från hemmet för en europeisk person som flyttade eller renoverade till en estnisk persons hem och inte till deponering.

Material

Fårull

Dimension

Bredd: 12,0 cm, Längd: 25,0 cm

Copyright

Estlands nationalmuseum

Status

Lagring/samlingar av textilier

Bildkredit

Estlands nationalmuseum

På Ettore Guatelli-museet finns en båt som en ung jordbrukare en gång bär – en båt med ett lapptäcke av berättelser. Båten berättar berättelser om de otaliga tider som den bar, pläterade och tänk på att följa med jordbrukaren när han arbetade på fälten, den tid då den upptäcktes i en attin av en samlare som förde in den till Ettore Guatelli-museet, och även den tid då den träffade två fotografer från Rom, som skötte det för en affisch som skulle se det runt runt i världen som affischbarn för Guatellis initiativ att inrätta ett museum för att hysa sina fynd som bär vittne till hantverket i landsbygdssamhällen som skulle låta ingenting gå till spillo.

Ettore Guatelli-museets but öppnar upp många tänkbara möjligheter att utforska. Det första kan vara att vi ser bortom den lokala landsbygden, bortom landsbygden i Emiliana, till livet och arbetet i landsbygdssamhällen i hela Europa och världen över. Under historiens gång vet vem som vet hur många stövlar som kommer att repareras och lösas så att de kan nå sin potential och slitbanor som vet vilka vägar. Och i dag kan ”boten” också komma för att symbolisera det steg den tar för att överskrida gränserna, skapa en gemensam väg och utnyttja värdet av frihet.

På 1950-talet började Ettore Guatelli allt oftare besöka avfallsinsamlingarnas lager i Apenninerna, vilket gradvis lade grunden för hans framtida museum. Sedan mitten av 1970-talet expanderade hans samling avsevärt och blev oavsiktligt en del av en växande trend under sjuttio- och åttiotalet för att återuppliva och främja populärkulturen. Till följd av detta blev hans etablering ett unikt och oföränderligt demografiskt, etnologiskt och antropologiskt museum från 20-talet i Italien.

Det var år 1994 som Ettore Guatelli publicerade en essay med titeln ”Avfall på museet” i den femte utgåvan av tidskriften ”Ossimori”. I det tog han upp en mycket aktuell fråga, som nu snabbt håller på att bli en nödsituation, och betonade behovet av att reflektera över avfallets och kasserade föremålens art och, mer specifikt, återvinning och materialåtervinning av detta. Det är här och i ännu högre grad när det gäller bortskaffande av avfall som den historiska nyckeln till verklig ”demokrati” finns.

Material

Boot som har reparerats och lösts otaliga tider med tråd och naglar

Material

24 X 11x 14

Copyright

@Fondazione Museo Ettore Guatelli

Status

Vid visning

Bildkredit

Mauro Davoli

Det är svårt att exakt fastställa när modeet för grillning anlände till Polen. Värmebehandlingen av kött är nämligen lika gammal som den första campbrandens spår. För antropologen är en DIY-grill en berättelse med åtminstone några olika trådar. Den första är ett populärt sätt att tillbringa fritid, där grillen och den karakteristiska lukten av att bränna träkol har blivit en symbol: mästare, öl och musik. Lokalen saknar betydelse – det kan till och med röra sig om en balkony av ett lägenhetshus. En annan aspekt är polackernas kostvanor. För närvarande är grillen den första av veganernas policy efter kött. Avfallshanteringen i Polen är också en viktig tråd. I annat fall skulle hela tvättmaskinen ha dumpats i skogen om den inte var tillverkad av trumman.

Föremålet och dess karaktär är inte på något sätt unik eller endemisk för den polska kulturen. Både motiven för dess konstruktion och syfte ligger djupt inom människans natur: kreativitet, hunger och äta tillsammans. Det är bara det kulturella skiktet, dvs. hur, med vem, var och vad vi äter, som verkar skilja oss åt: det finns inget bättre än en grillhals som saltas i honungssenapssås och ett kallöl. Jag kan redan nu höra avvikande åsikter.

Bakgrunden till dagens och DIY:s grill är en samling vardagsföremål som har sin grund i den polska landsbygdskuldens historia, som kännetecknas av kroniska brister. Denna brist frigjorde kreativ och anpassningsbar potential och, i och med att den kapitalistiska konsumentekonomin blomstrade, fick dessa verk ett nytt sammanhang genom att integrera dem på hobby- och kompetensområdet. Sådana produkter förknippades ofta med tillverkarens lägre ekonomiska status.

Den grundläggande faktor som kopplar föremålet till det bredare avfallsbegreppet i detta fall är att återanvända och ge redan befintliga föremål en ny funktion. Om vi ser det som en produkt av en bristkultur blir det en hel klass av begrepp som hänvisar till att en människa läggs om till kategorin skräck – en människa som lever utanför gränserna för social kontroll.

Material

Stål, skärning, svetsning, skärning och skruvar

Dimension

Höjd 74 cm. diameter 45,5 cm

Inventeringsnummer

PME 58930/1–2

Copyright

PME/NEM

Status

I lager

Bildkredit

Fotografi av Edward Koprowski