Hopp i klassrummet: lärare som skriver Europas nästa kapitel
Laurence och Guido från museets lärandeteam förklarar den kollektiva skrivprocessen bakom ”Hope Manifesto”.
Hope-manifestet lanserades den 27 maj 2026 vid EuroClios 32:a årliga konferens: History and Hope – Learning for Change, som anordnas i samarbete med Europeiska historiens hus. Den kan laddas ner på den här webbplatsen.
Intervjun nedan genomfördes av Missions Publiques – en europeisk organisation som är specialiserad på medborgarledda samtalsprocesser. Uppdragen Publiques engagerade sig för att utforma och underlätta en deltagandeprocess under EuroClios årliga konferens 2026, som gjorde det möjligt för lärare att gemensamt skriva den kollektiva texten ”Hope Manifesto”. Denna process skapas i nära samarbete med lärandeteamet på Europeiska historiens hus och säkerställer dess pedagogiska grund och anpassning till konferensens utbildningsmål.
Tjänsteresor Publiques (MP): Varför valde Europeiska historiens hus detta tillfälle att lansera initiativet Hope Manifesto som en del av konferensen?
Guido: För tre år sedan inledde vi en storskalig utvärdering tillsammans med 1,000 lärare för att identifiera vad som saknades i deras dagliga arbete – om det var inlärningsluckor, brist på material eller brister i deras läroplaner. När vi hade identifierat de viktigaste lärandebehoven började vi utveckla en digital verktygslåda med resurser som lärarna kan använda direkt i klassrummet. Det stod också klart att en gemenskap höll på att bildas kring detta arbete. Lärarna ville hålla kontakten, bidra med sitt tänkande och samarbeta närmare med oss. Det var det som fick oss att anordna en stor konferens där de kunde träffas, utbyta bästa praxis och utforska nya strategier för att stödja sin undervisning under de kommande åren. Inom ramen för denna konferens är Hope-manifestet ett verktyg för kollektiv reflektion – något som lärarna kan gå vidare med och integrera i sitt arbete under de kommande åren.
Laurence: Ett av resultaten av utvärderingsrapporten var att när vi frågade lärarna vad som fungerade bäst för att ta itu med ämnen som europeisk historia, europeisk integration, minnets roll eller mångsidighet (allt centralt för vad vi gör på Europeiska historiens hus) var en av de effektivaste strategierna vad vi skulle kunna kalla ”positiv historia”. Detta innebär inte att man undviker en svår historia. Det innebär att man tar itu med problemet på ett konstruktivt sätt – med empati, solidaritet, personliga dagböcker och individuella berättelser.
PARLAMENTSLEDAMOT: Vad tycker du är mest spännande, och kanske också känsligast, med att arbeta med hopp i Europa i dag?
Laurence: Att presentera en ”positiv historia” handlar inte om ytlig optimism. det handlar om att ge människor en känsla av handlingskraft. Det skapar också ett gemensamt språk och ett gemensamt sätt att engagera yngre generationer, ge dem möjlighet att agera, stanna kvar i spelet och förbli engagerade som medborgare och drivkrafter för förändring. Vi har vår egen utvärderingsram, men vi kan också koppla den till den typ av argument som Rutger Bregman har utvecklat: när vi ständigt förutspår en katastrof riskerar vi att förstärka hopplöshet och avståndstagande. Så är till exempel fallet med klimatförändringarna. När vi däremot lyfter fram trovärdiga vägar till förändring ökar vår potential för påverkan. För lärare är spridningseffekten särskilt betydelsefull. En historielärare som deltar i denna konferens eller läser Hope Manifesto kan arbeta med 100–150 elever varje år och kan ha årtionden av undervisning framför dem. Det är en enorm räckvidd.
Guido: Vi lever i dag i en något cynisk och polariserad värld. Jag ser hopp som något som kan motverka detta. När vi utformade programmet för konferensen tittade vi närmare bestämt på hur vi kan skapa en känsla av förhoppning i alla delar: talarna, huvudanförandena, workshopparna nästan som läkemedel mot cynism och polarisering.
PARLAMENTSLEDAMOT: Ditt konferensprogram är mycket ambitiöst när det gäller att ta itu med komplexa ämnen, särskilt inom undervisning och historia. Hur byggde ni upp programmet, och hur integrerade ni dessa olika dimensioner?
Guido: Vi valde ut talare och huvudtalare som vi ansåg verkligen skulle kunna sätta detta ”hoppingivande läkemedel” i förgrunden. För workshopparna samarbetade vi med EuroClio och utlyste en inbjudan att lämna bidrag med en tydlig ram och bjöd in lärare, organisationer och andra aktörer som också ser hopp som en användbar strategi. Detta gjorde det till en genuin nedifrån-och-upp-process: vi dikterade inte bara programmet. Totalt har vi omkring 40 workshoppar som utgör en rad olika bidrag som är anpassade till de pelare som vi har definierat. Det finns till exempel ett starkt fokus på antirasism, som är en av programmets viktigaste pelare, samt på demokrati och medborgerliga värden.
Laurence: Temana är inriktade på mångsidighet, demokrati och europeiska värden samt antirasism, särskilt som vi öppnar en tillfällig utställning (”Postkolonial?”), som ingår i programmet. Dessa teman återspeglas också i HistoriCall, Europeiska historiens hus digitala lärandeplattform, som tillhandahåller färdiga resurser för lärare i hela Europa på 24 språk. Inom denna ram lanserar vi två nya moduler vid tidpunkten för konferensen: ”Vad är rasism?” och ”Trust or Trash”, med fokus på antirasism respektive mediekompetens. Under de fyra dagarna är dessa teman inbäddade i en bredare inlärningsresa. Vi har också inkluderat ett kulturprogram, eftersom evenemanget äger rum i Bryssel och många lärare kommer från utlandet. Det ger dem en värdefull möjlighet att bättre förstå det belgiska sammanhanget, upptäcka andra museer i Bryssel och besöka en rad skolor.
Denna dolda gem, lärarnas passion, är vad vi försöker föra till förgrunden.
PARLAMENTSLEDAMOT: Varför var gemensamt skapande redan från början en så viktig del av Hope-manifestet?
Guido: Vi lärde oss av våra erfarenheter att de mest användbara saker vi kan erbjuda är följande: för det första kan de använda undervisningsmaterial direkt. för det andra en konferens där de kan utbyta bästa praxis. och för det tredje ett manifest. Det skulle varken vara lämpligt eller rimligt för oss att anta att vi är bäst lämpade att fastställa innehållet i ett sådant manifest. Under konferensens tre dagar ger vi lärarna byrån och plattformen för att utforma det gemensamt: för att fastställa vad som är viktigast för dem. Vår roll är då att underlätta och knyta kontakter: att bidra till att föra manifestet framåt och se till att det når rätt människor. Vi bjöd in en ledamot av kommissionen och ordföranden för CULT-utskottet att ta emot manifestet och svara på det.
Laurence: Det är också helt enkelt så vi arbetar med formellt lärande. När vi utvecklar HistoriCall, våra digitala moduler, börjar vi med en förhandsutvärdering, utvecklar sedan en prototyp, testar den sedan med omkring 100 lärare från 20 länder under två veckor – som når 1,000–1,500 elever – och informerar sedan om resultaten. Denna kollektiva reflektion är det område där du verkligen ser styrkan i denna strategi: röster från nord, öst, väst, syd och Europas centrum konvergerar. Hope-manifestet är en förlängning av detta – och ger ännu mer utrymme och egenansvar till denna tidpunkt av kollektivt skapande. Lärarna gillar verkligen att arbeta tillsammans, uppskattar att få ställa frågor och är stolta över sitt ansvar.
Lärarna är de som befinner sig i klassrummet: de vet bäst vad som händer där. Vår roll är att stödja dem.
PARLAMENTSLEDAMOT: Vad skulle du vilja att deltagarna tog ifrån den här upplevelsen?
Laurence: Jag hoppas att de kommer att vara stolta över vad de gemensamt har skapat, stolta över att ha visat att samarbete i denna skala är möjligt, mellan länder och sammanhang. Lärarna tillbringar sina dagar med att be eleverna arbeta tillsammans. nu frågar vi samma sak. Och i stället för att bara lyssna under en yrkesutvecklingsdag skapar de själva innehållet. Denna känsla av egenansvar är vad jag hoppas att de kommer att ta med sig.
Guido: Jag instämmer i detta. Jag hoppas att de verkligen hyser hopp: inte som naiv optimism, utan som ett motgift mot hopplöshet. Alternativet till hopp är hopplöshet, och det är precis vad vi måste undvika. För mig är det hopp om kritisk reflektion, samarbete och öppenhet för förändring och förbättring. Om lärarna lämnar konferensen med den energin skulle denna känsla av engagemang, och om manifestet blir något som de kan dela och bygga vidare på, vara en stor framgång.