Höjdpunkter – ”Medlemmar i perspektiv: hur interagerar europeiska minnen?”

Ruramisai Charumbira inledde sina kommentarer med att hylla ursprungsbefolkningar över hela världen ”vars liv förlorades och försvann för att möjliggöra idén om en modern värld och i synnerhet ett modernt Europa”. Hon betonade hur vi måste minnas de döda när vi har den typ av samtal som tas upp i denna debatt. Hon tog i debatten upp ett mycket övertygande perspektiv på Europas historia och minne ur en afrikansk och global historieskolans synvinkel och analyserade det svåra samtalet om kolonialminnet i Europa. Enligt Ruramisai Charumbira tenderar Europa (...) att spela oskuldskortet när det gäller slaveri och kolonialism. Det finns en känsla av relativism om vad som hände utanför Europa. ”Det händer någon annan, det som kommer tillbaka är choklad och kaffe”, som hon sade det anmärkningsvärt. I motsats till exempelvis förintelsen, som rädda europeiska territorier med dödsläger och massgravar, är slaveri och kolonialism inte rätt här. Den omständigheten att förtryckets historia inte ens har dokumenterats av dem som har utsatts för förtryck bidrar till denna tendens att relativisera européernas och de europeiska ländernas ansvar. Den sociala och kulturella historien i världen har strävat efter att förändra en tid, men under lång tid har den afrikanska historien och urbefolkningarnas historia i hela världen uteslutande förlitat sig på koloniernas historia.

Detta fenomen är desto mer oacceptabelt med tanke på att det koloniala våld som begåtts utanför Europa definieras och fortsätter att avgränsas inom Europa. Europa byggdes genom sina förbindelser med icke-europeiska territorier, och slaveri och kolonialism spelade en viktig roll i hur Europa kom att definiera sig, baserat på utestängning och exklusivitet. Kolonialism är en grundsten för vad den ska vara europeisk, och för Ruramisai Charumbira finns det en inbyggd idé om europeisk vit överlägsenhet, och följaktligen en ärftlig amnesi som sprids över tiden, som på många sätt definierar oss alla. Vad rörelsen ”Black Lives Matter” visar i dag är att denna europeiska idé att Afrika som en underlägsen människa varaktigt har förvrängt västerländska mentaliteter: redan i dag måste någon säga att ”ett svart liv” är en direkt hänvisning till att svarta människor inte är människor.

Bör förintelsen fortfarande betraktas som den viktigaste historiska referenspunkten i Västeuropa? Hur har det kommunistiska förflutna uppmärksammats och tolkats i Östeuropa sedan järnridåns fall? Och i vilken utsträckning konkurrerar dessa minnen med varandra?

Enligt Michael Rothberg, en lärare i förintelsens studier som mynnade ut i begreppet ”flerdimensionellt minne”, råder det inget tvivel om att förintelsen förblir central för den europeiska allmänheten, särskilt när det gäller institutionaliserat minne, men även om man tittar på skolornas läroplaner och populärhistorien. Denna centrala roll gäller även när den bestrids, till exempel när andra minnen söker erkännande. Denna centrala roll är dock ojämn – det finns skillnader mellan den offentliga och den privata sfären, vilket undersökningar i det tyska sammanhanget visar. det finns skillnader mellan nationella och regionala sammanhang. slutligen är betydelsen av detta minne komplex och komplicerad. ”Vi måste inse att förintelsens historia aldrig har varit linjär”, sade Michael Rothberg. Och detta gäller även för andra minnen, om du tror på den ökade uppmärksamhet som slaveri och kolonialism får i dag, eller vad som hänt med minnet av kommunismen och stalinismen i Europa.

Simina Badica, vars forskning tar upp kommunismens minne och minne, förklarade att detta minne hade förändrats i början av diskussionen. I början av 1990-talet var det kommunistiska förflutna något som behövde glömmas bort, begravdes under entusiasmen för demokrati och firandet av den fria marknaden. I och med den europeiska integrationsprocessen kom de östeuropeiska samhällenas och historianernas konfrontation med det stora övergripande minnet av förintelsen, som blev någon form av modell, nästan en mall för minnesmetoder. Det officiella fördömande av förintelsen i Östeuropa följdes snabbt av kommunismen och stalinismen. Även om minnet av förintelsen främst växte fram som ett fenomen i Västeuropa är själva förintelsen först en östeuropeisk tragedi, som påmindes om Simina Badica. Detta minne är dock fortfarande underordnat kommunismens minne i denna del av Europa. Om det har förekommit en konkurrens mellan förintelsens minne och stalinismens minne är det enligt henne nu ”nära sitt slut”.  Med tiden minskade potentialen för ett sådant motstridigt förhållande i takt med att de första stegen i erkännandet och erkännandet av Central- och Östeuropas förflutna under kommunistiskt styre är över. Nazismen och kommunismen påverkade Central- och Östeuropa efter varandra, vilket i själva verket skapade kontinuitet i fråga om historiska erfarenheter och uppfattningar, och en stor komplexitet i fråga om roller och ansvar i dessa europeiska samhällen – människor som i sin tur är offer och förövare, och vice versa. Detta spelade en viktig roll i framtagandet av minneshistorik efteråt.

För människor som är rädda för att förintelsen kommer att förlora sin centrala funktion om fler minnen kommer att spela in, eller för dem som är rädda för att förintelsens centrala minne har blockerat vägen för stalinismens eller kolonialismens minnen, är det viktigt att påminna om att det inte är hur det fungerar. Det är snarare, eftersom förintelsen blev central, som vi började prata om vissa av dessa andra minnen, inte nödvändigtvis på lämpligt sätt, utan åtminstone en process har inletts. Avstängning av förintelsen innebär inte att den relativiseras: att föra fram andra historier vid sidan av förintelsen kan snarare hjälpa oss att uppfatta ”ännu mer komplicerade versioner av mänskliga rättigheter”. Det nya minnesarbetet bör sträcka sig längre än till offrens och förövarnas paradigm, och man bör ta hänsyn till människorna mellan dem, som Michael Rothberg kallar ”inblandade ämnen”. Alla talare uttryckte ur sitt eget perspektiv tanken att det är rätt väg att interagera med flera minnen – deras inlägg utgjorde en vädjan om vad Michael Rothberg kallade ”en mer komplicerad kulturminnessfär”, en sfär som har flera centrum, intersektioner och insnärjningar.

Ruramisai Charumbira och Michael Rothberg förklarade hur minnesprocesserna i samband med förintelsens och kolonialismens historia har mer att göra med varandra än vad man kan anta. Michael Rothberg nämnde ett arkiv med verk av bland annat judiska och svarta intellektuella som försökte förstå det nazistiska folkmordet just i förhållande till kolonialismens och slaveriets historia. ”Boomerangeffekten” – hur det våld som begicks utanför Europa i kolonierna hade återvänt till Europa i form av nazistiskt våld – tycktes av människor som Hannah Arendt och Aimee Césaire. Som Rothberg påminde om uppstod en minnesprocess om förintelsen i Europa redan i början av 1960-talet (med Eichmann-försöket 1961 som en milstolpe) – vilket motsvarar en period av avkoloniseringskrig och avkoloniseringsprocesser. Dessa två saker som inträffade samtidigt hade säkerligen något att göra med varandra. I Frankrike växte minnen av förintelsen fram bland pro-algeriska aktivister under det algeriska självständighetskriget. I Sydafrika var AntiApartheidrörelsen till stor del en afrikansk (svart) folkrörelse, och de få vita personer som anslöt sig till denna rörelse var främst judar (det mest berömda politiska paret Ruth First och Joe Slovo från kommunistpartiet anpassade sig till ANC). I en mening som Ruramisai Charumbira uttryckte det, eftersom populationer som har behandlats som underlägsna i Europas historia på grund av sin ras och hudfärg, båda ”avbryter vitaliteten” förstås som en känsla av europeisk överlägsenhet. 

Flera inlägg, särskilt från publiken, bidrog till att ge konkret innehåll åt denna idé om att detrera och komplicera minnesdiskurser. När Michael Rothberg tillfrågades om skälet till ett särskilt ord för folkmordet på judar betonade han att även om det är rättvist att ha ett enda ord för folkmordet på judar, förtjänar historierna hos andra nazismens offer säkerligen större uppmärksamhet, utan konkurrens. Romerna hör till dem – minnet av deras historia erkänns inte bara i samband med nazismen, utan också som en del av slaveriets historia i Europa. Romerna har varit slaverade i 500 år i Östeuropa och påminde Simina Badica: detta är absolut inte minnet, och rasism mot dessa människor är fortfarande en utbredd verklighet i Europa i stort. En person från publiken tog också upp minnet av första världskriget som en del av det europeiska minnet som är mindre synligt men inte mindre betydelsefullt och även mångskiktat. I Östeuropa motsvarar dess slut många nationsstaters oberoende, medan det för kolonial historia och i synnerhet panAfrikanism också spelar en roll. WWI:s hundraårsjubileum bidrog till att få dessa minnen i framkant, och på senare tid fick covid-19-pandemin slut på amnesien i den spanska influensan, en bortglömd episod som också är kopplad till WWI, som åtminstone inom den akademiska världen nu kommer att få mer uppmärksamhet på grund av den senaste tidens händelser.

För att förstå hur kulturminnet fungerar och bidrar till att forma offentliga diskurser och attityder är det nödvändigt, och tämligen spännande, att observera den roll som gräsrotsaktivism spelar – människor som tar sig till gatorna för att återvinna sin värdighet i förhållande till sitt förflutna, vilket vi särskilt ser i dag med koloniala minnen. Vi bör inte bara observera utan också delta i denna typ av aktivism – skapa nya minnen, samarbeta med dem, nyansera och komplicera dem. En sådan byrå håller minnet levande och hur historien förs – inte akademisk historia, utan historia på fältet: de två är inte så långt ifrån varandra som vi kanske tror.