”Historien i debatten”, Bryssel, en europeisk huvudstad?

Bryssel ”Europeisk huvudstad”, är det ”marknadsföring av städer” innan konceptet uppstod?

Chloé Deligne betonar att historien framför allt är en historia. den har omvandlats till en vetenskaplig, akademisk disciplin för att göra den till en vetenskap, men är framför allt en berättelse som man får veta. Historiska narrativ bildas genom bild- och berättelsemakten.

Att använda begreppet ”huvudstad” som en större stad inom en nation, ett land eller en federation av nationer är relativt nytt. På franska står ordet ”huvudstad” på 16-talet som en referensstad. Denna epoch visar den moderna statens tillblivelse, som kommer att kulminera på 19-talet i och med skapandet av nationsstater som var och en har sin egen huvudstad. Ordet ”capital” för att beteckna en stad, där institutionerna har sitt säte, är därför ett ord som syns i samband med statens gradvisa tillkomst. För tidigare perioder har detta ord inte någon större betydelse. Vi kan tala om domstolens bostadsort, vi kan tala om den viktigaste ekonomiska kärnan (många i nordvästra Europa), men när vi talar om våra regioner (f.d. södra Nederländerna) är idén om en centraliserad stat, en nationalstat, en process som kommer att utvecklas ännu långsammare än i andra delar av Europa (bildandet av Belgien 1830).

Begreppet ”kapital” är därför mycket nytt i Belgien. Begreppet ”central” är mer meningsfullt för Bryssel. först i det tidigare Nederländerna och senare i Belgien och slutligen i Europa. Den centrala betydelsen är mycket viktig för de diskussioner och bilder som förmedlas. Om du vill vara centrum för något måste du visa dig själv som och hävda att du står i centrum för något. Sedan 12-talet – 13-talet har Bryssels elit odlat denna centrala roll genom bilder som är avsedda att marknadsföra staden. Bryssels centrala roll infördes till exempel mot staden Louvain, från vilken den första dynasty som stod för Brabant reignerades. den proklamerades också över Antwerpen, som hade en viktig ekonomisk roll till dess fördel. Flera gånger har Bryssel kunnat återta den övre handen, till den grad att en viss kontinuitet har skapats.

Under en lång period präglades Bryssels centrala roll av att man byggde upp berättelser och bilder snarare än av att institutionerna erkände den som huvudstad. den byggdes också som standard eftersom den kunde betraktas som en yttre faktor jämfört med andra vars fordringar kan förefalla mer uppenbara.

Kan vi säga att Charles V ledde till Bryssels europeiska framtid?

På 16-talet var Bryssel en förhastad stat, en ”Princelijke Stadt”, det vill säga att en förhastad makt var stadigvarande bosatt. Staden är en del av stadsnätet i de tidigare lågländerna, som omfattade moderna Benelux och en del av norra Frankrike. Roel Jacobs uppger att makten då låg i händerna på en ärftlig militär elit som ständigt rörde sig runt. det fanns platser där makten stannade oftare än någon annanstans och Bryssel hade lyckats få denna status mellan 13- och 16-talet och upprätthålla den. Charles V:s minne (1515–1555) är en avgörande period i Europas historia. han är en nyckelperson när det gäller att förstå den – men med kritiska och globala konsekvenser. 1560-talet skulle få stora konsekvenser i hela Europa och dessa historiska händelser ägde rum i Bryssel.

Den urbana eliten spelade en viktig roll i Bryssel som hemstad. När kungen behövde pengar vände han sig till handlarna, hantverkarna, det vill säga städernas befolkning. Adelbarheten, som har monopol på militär makt, utövade påtryckningar för att erhålla betalning, och i de flesta fall förhandlade bidragsgivarna hårt för att betala så lite som möjligt. Bryssels handlare hade en annan strategi: de var villiga att betala mer än de efterfrågades. Det är till exempel de som finansierar Aula Magna/Stora statshuset för Philip The Good – Duke of Burgundy, i Coudenberg-palatset (1452–1460). Skälet till detta är att invånarna i Bryssel förväntade sig ekonomiska fördelar av att ha domstolen i Bryssel. Under medeltiden var ingen dyrare än Duke of Burgundy och hans domstol. För att fira ett fördrag, en födelse och ett bröllop organiserade de sumptuösa partier där pengarna bokstavligen kastades ut dörrarna och fönstren. Dessa kunder hade råd med den mest prislösa produkten av tiden: konsistens tillverkad av guld och silvertrådar. Bryssel var på väg att etablera sig som produktionscentrum för denna lyxtapedell. Samspelet mellan en frivillig investeringspolitik för att bli ett intensivt bostadscentrum med koppling till lyxproduktion var framgångsrikt för Bryssel.

Om Bryssel fick en viktig politisk ställning, blev en stad med hög hemvist och sedan en huvudstad, var den inte konfrontativ. Det finns likheter mellan burgundianernas ankomst till Bryssel och EU-institutionernas ankomst. likheter som rör andan i Bryssel, vilket illustreras av valet av symboler för staden. I detta sammanhang är det intressant att jämföra Antwerpen och Bryssel för att förstå denna stadsanda (Manneken-Pis för Bryssel, en romersk soldat som besegrade en jättejant för Antwerpen).

Finns det idag en europeisk ”bubbla” i Bryssel?

Finns det olika samhällen i Bryssel som bor utan kontakt eller interaktion med varandra? Har Europeiska gemenskapen en känsla av att tillhöra Bryssel? Vilken inställning har en författare till staden?

Grażyna Plebanek, i sin nya ”Illegal Liaison”, med Eurocrats, säger att de har sin egen jargong som om de bodde i en värld. Det finns förvisso en Eurocrat Bubble i Bryssel, men den är inte den enda. Det finns också andra bubblor med anknytning till nationalitet och/eller generationer.

Den polska gemenskapen Bryssel bildar till exempel en bubbla i sig. de har kommit hit för att arbeta, de återvänder till Polen efter en tid utan integration och har liten kontakt med staden och dess invånare. Du har också bubblan av andra eller tredje generationens invandrare från Marocko eller Kongo. Dessa samverkar mer med staden. Om vi tittar på stadens sociologi kan vi konstatera att dess områden inte är riktigt blandade. Initiativ från vissa kulturinstitutioner för att främja lokala möten genom att ta emot konstnärer med olika bakgrund (t.ex. KVS eller Theatre National) är särskilt viktiga. Hittills är publiken fortfarande mestadels belgisk, men saker och ting förändras. I vissa kulturcentrum som Pianofabriek i Saint Gilles är olika nationaliteter redan blandade. Grażyna Plebanek har bott i Bryssel i nästan 15 år. Michel Dufranne (RTBF) berättade för henne att hon var en ”zinneke” som på populärt språk betyder en person som bor i Bryssel, har flera kulturella identiteter och värdesätter denna mångfald av anknytning. Termen ”zinneke” ger individen en ”status”. Man kan bo i och älska Bryssel men samtidigt känna sig polsk från Warszawa. ”Zinneke” finns många i Bryssel.

Roel Jacobs uppger att det etniska intaget i Bryssel är ”ketje” och att det som har rötter på annat håll är ”zinneke”. Dessa två begrepp är positiva och utgör tillsammans en stads identitet. Staden måste interagera med omvärlden (vi importerar, omvandlar och exporterar). Detta är antitesen om nationalism. Städerna har länge varit medvetna om detta. de skriver sin berättelse både inifrån och utifrån.

Detta är inte en särart för Bryssel: ta Antwerpen på 16-talet. Den största skrivaren i Antwerpen (och Antwerpen hade en nyckelroll i tryckning och översättning) var den franska tryckeriet Plantin. Den största spekulatorn, som fördubblade området i staden Antwerpen genom att skapa ”Nieuwstraat”, kom från Liège.

Ytterligare ett exempel: de flamländska primitiven. De viktigaste egenskaperna hos de konstnärer som kallas ”flamländska primitiver” är att de varken var primitiva eller rent allmänt flamländska. Roger ”de la Pasture” kommer från Tournai, en fransk kunglig stad på sin dag. han flyttade till Bryssel eftersom domstolen i Burgundian var där och bytte namn till Vander Weyden. Hans medarbetare eller elev kallas Memling (som kommer från Memlingen nära Mainz). hans porträtt består av domstolssiffror eller finansiärer som arbetar för domstolen. Memling arbetade sedan i Brygge där han målade många porträtt av italienska banker och handlare. I detta internationella och öppna sammanhang lämnar vi de nationalistiska kommentarerna och det finns inget behov av att fråga sig om dessa personer talade franska eller nederländska. Städer vars framgång bygger på deras öppenhet gentemot omvärlden kan betraktas som europeiska nav.

Hur påverkar närvaron av EU-institutionerna och Eurocrats staden?

Är Eurocrats de ”nya aristocrats”? För att citera en av besökarna till Europeiska historiens hus: Eurocrats Bubble kan ses som elitist på grund av deras inkomster, som är mycket högre än för de flesta andra invånare i Bryssel, även om EU-institutionerna också anställer entreprenörer med osäker ställning och inkomster. Chloé Deligne betonar att samlevnaden i samma område av samhällen med en ojämn fördelning av välståndet orsakar påtagliga spänningar. Efter en period av entusiasm på 70-talet har EU-institutionerna på 80-talet på 90-talet inkorporerats som ett nödvändigt ont.

Sedan början av detta århundrade har det funnits spänningar mellan denna mycket höginkomstbefolkning (som inte kan begränsas till enbart eurokråttor) och andra befolkningsgrupper. Denna situation förstärker orättvisor och motsättningar. Och den ger upphov till följande frågor: Bryssel, Europas huvudstad, men för vem? Vem gynnas mest?

Fastighetsdynamiken till följd av inrättandet av EU-institutionerna och tillströmningen av nya invånare från alla länder bidrar till extrema sociala, finansiella eller ekonomiska spänningar. Dessa spänningar måste beaktas snabbt för att undvika att situationen förvärras.

I vilken utsträckning är Bryssel för närvarande en ”konstnärlig huvudstad”?

Är Bryssel en inspirerande stad för kreativitet? Vad representerar konstnärerna i en stad? Vad är en konstnärlig huvudstad? Vad representerar denna närvaro av konstnärer för invånarna? Finns det en dialog mellan dem? Denna dialog är ett av Wiels verksamhetsområden.

För Dirk Snauwaert har begreppet ”huvudstad” ingen plats i den kulturella och konstnärliga sfären. Vissa städer har större betydelse för konstnärligt skapande eller spridning, men det är inte en fråga om funktioner som är kopplade till en huvudstad. När det gäller konstnärers internationella närvaro i Bryssel är exemplen huvudsakligen på 19- och 20-talen: Bryssel var en värdstad för författare i exil (t.ex. Karl Marx, Victor Hugo) eller för kolonier av konstnärer från Nederländerna. operahuset ”La Monnaie” är Wagnerian eftersom Wagners repertoar är förbjudet i Frankrike. Bryssel hade också en period av intensivt konstnärligt skapande i slutet av 19-talet/början av 20-talet, särskilt med konst Nouveau, som också kallas separatism internationellt.

För närvarande rör den särskilda karaktären på skapandeområdet i Bryssel (och denna trend ökar) rättstillämparnas uppfinningsrikedom (i betydelsen dem som har en konstnärlig verksamhet, som ersätter ordet artist) och det tvärvetenskapliga område som Bryssel obestridligen är världscentrum för. Detta fenomen inleddes för 30 år sedan, och tack vare Kunstenfestivaldesarten har dessa tvärvetenskapliga initiativ sammanförts. Wiels har haft ett bosättningsprogram under ett tiotal år som inte bara välkomnar europeiska konstnärer i strikt institutionell bemärkelse utan också i en öppnare och diasporisk mening eftersom den konstnärliga verksamheten i sig är europeisk, oavsett yrkesutövarens ursprung. Ursprungligen förekom den ”flamländska vågen” på 80-talet där konstnärer från dansvärlden, nya medier, musik, teater, litteratur och film samlade och etablerade tvärvetenskapliga metoder i Bryssel (Anne Teresa de Keersmaeker, Wim Vandekeybus, Jan Fabre, Alain Platel...). Samtidigt kom konstnärer som lockades av att utforska nya transportsätt och uttrycksområden till Bryssel och bodde så småningom där. Detta möjliggjordes av de relativt låga fastighetskostnaderna och tillgången till utrymme.

Konstnärer som inte längre kan bo i Amsterdam, Paris, London eller ens Berlin utgör vår konstnärliga bubbla. Berlin är dock fortfarande en stor stad främst för Östeuropa, och Wien talar mer om ”f.d. Jugoslavien”. Bryssel riktar sig inte till någon i synnerhet utan är en smältkruka.

Bryssel bör dock anstränga sig mer för att befästa denna situation.

Gör uppbyggnaden av Europa det inte möjligt att gå utöver begreppet ”kapital”?

Grażyna Plebanek anser att människor i denna tid av globalisering också behöver lokala landmärken och symboler. hon ser ingen annan europeisk stad som förkroppsligar denna dimension av en kosy och obehaglig stad med en redan mycket internationell befolkning.

Dirk Snauwaert påminner om att Bryssel oftast nämns som säte för EU-institutionerna, men att det också är Natos säte.

Chloé Deligne bekräftar att ingen officiell handling säger att Bryssel är Europas huvudstad. denna term används i sammandrag, i berättelsen. En distinktion kan göras mellan begreppen ”säte” och ”huvudstad” för att tillgodose detta behov av symboler utan att hamna i en reproduktion av nationalstaten.

Eftersom den belgiska identiteten och Brysselidentiteten är ”lätta” identiteter, kanske ett synsätt skulle kunna vara att mångfald blir ett grundläggande inslag i denna identitet, föreslår Roel Jacobs. Detta tillvägagångssätt är ovanligt eftersom vi fortfarande är inbäddade i de reflexer som utvecklats av de nationella staterna.

Det skulle under alla omständigheter vara olämpligt för Europa att agera som en ny nationalstat.