Ansvarsfriskrivning
Sidan maskinöversätts av EU-kommissionens verktyg eTranslation för att hjälpa dig att förstå innehållet. Läs användarvillkoren
I slutet av april hade jag äran att spela en central roll i Europaparlamentets stora debattkammare för att hålla inledningsanförandet ”Hope and History” för EuroClios årliga konferens.
Det här är en samling historielärare från hela Europa som har samlats i partnerskap med Europeiska historiens hus, ett museum i Bryssel med uppdraget att hålla ett offentligt rum för Europas ständigt föränderliga historia.
Jag valde att inte sockra några tabletter, frågade de samlade lärarna hur hoppfulla de kände sig i det här ögonblicket och gav dig de svar du kan förvänta dig.
Jag har känt mig ganska konfliktfylld när det gäller idén om hopp själv på senare tid. Min vän Ece Temelkuran anser att det är ”för mjukt ett ord” och hävdar att vi lever i tider ”när vi kan behöva agera även när det inte finns något hopp”. Och i en viss mening håller jag med. Det finns inte längre något hopp om en skonsam, enkel och stabil framtid, med alla de ekologiska och politiska omvälvningar som redan pågår och är säkra på att komma – men jag är inte säker på att många människor verkligen ”hoppas” på det i vilket fall som helst.
Jag menade att det vi kan hoppas på är att leva meningsfulla liv, inspirerade av tydlighet, fantasi och handling – ett recept på meningsfullt hopp som jag lånade från Rebecca Solnits ”Hope In The Dark” för att strukturera mitt anförande.
Om vi ser tydligt att orsaken till våra kriser är den historia vi sitter fast i – inte ett grundläggande och nödvändigt misslyckande för en ofrånkomligen dålig mänsklighet.
Om vi vågar föreställa oss, letar vi efter och hittar de platser och människor som står inför den här gången och hävdar att kollektiva organisationer tillsammans kan bygga upp sina egna alternativ till våra misslyckade system. Vid konferensen delade jag med mig av berättelserna från Regen Melbourne, från Stavangers framtidspanel i Norge, från den polska ungdomsrörelsen crowdsourcing a ”Plan for Generations”...
Och om vi agerar kan vi alla följa deras exempel och göra detsamma.
Jag tror att alla lärare har en nyckelroll i våra samhällen när det gäller att inspirera alla dessa tre saker. Historiens särskilda roll är kanske att påminna oss om att saker och ting förändras, system förändras, på verkligt grundläggande sätt – om och när vi går in i tydlighet, fantasi och handling.
Efter samtalet tog mina fantastiska värdar Laurence Bragard och Guido Gerrichhauzen mig till en kort rundtur i Europeiska historiens hus. Min favoritplats på museet? En utställning med fascistisk litteratur och de europeiska drömmarnas litteratur, båda från 1930-talet. Det var en kraftfull återspegling av mitt budskap, tror jag: bevis på en positiv förmåga till tydlighet, fantasi och handling i mörka tider. en skarp påminnelse om att Europas vackra dröm föddes inför lågor, inte i lugn och tystnad.
Framtiden kommer inte att vara lätt, och den kommer inte att vara tidskrävande och kontrollerbar. Saker och ting kommer att få mycket stor uppmärksamhet.
Men det kan finnas en hel del skönhet och mening i det budskapet. Och det kan finnas ännu mer på den andra sidan.
Det faktum att vi inte kan veta exakt hur varje steg på vägen kommer att se ut och kännas får inte hindra oss från att börja gå den.
Jon Alexander är författare till de prisbelönta medborgarna: Why the Key To Fixing Everything Is All Of Us, medvärd för podden How To Save Democracy, gästforskare vid Ash Center for Democratic Governance and Innovation vid Harvard Kennedy School och medgrundare av New Citizen Project.
Läs mer om Hope-manifestet och ladda ner en kopia på upp till 24 språk.
