Debatt om ”Europas postkrigsperioder”

Den 11 februari 2019 bjöd Europeiska historiens hus in Martin Conway, professor i kontemporär europeisk historia vid universitetet i Oxford, Kiran Klaus Patel, professor i europeisk och global historia vid universitetet i Maastricht, Andrea Pető, professor i genusstudier vid Centraleuropeiska universitetet, och Henry Rousso, forskningsdirektör vid Frankrikes nationella centrum för vetenskaplig forskning, till en paneldebatt med titeln ”1989 in Perspective” och modererad av Constanze Itzel, direktör för Europeiska historiens hus.

Den nyligen publicerade boken ” Postwar Periods” i Europa, 1989, 1945, 1918 (Martin Conway och Henri Rousso är medredaktörer tillsammans med Pieter Lagrou från Université Libre de Bruxelles) utgjorde grunden för en rik och stimulerande diskussion om historieskrivning, historiens roll och den europeiska dimensionen i historien, på grundval av en reflektion över händelserna 1989–1991 och deras betydelse för Europa.

Även om diskussionen rörde akademiker som främst var oroade över tidigare studier, behandlade debatten i hög grad den nuvarande tiden. Talarna visade tydligt hur historien, som ett sätt att undersöka och förstå den värld vi lever i, finns i denna ständiga interaktion mellan det förflutna och nutiden.

Viktiga historiska datum: vad är av betydelse?

Att definiera vissa år eller till och med dagar som vändpunkter i historien är en ganska vanlig praxis, eftersom många böcker kan vittna. Det är ganska populärt bland förläggare, journalister och allmänheten. den kan till och med ses som ett slags mode eller hype, särskilt i dag i samband med ”minnesinflation”. Det är nästan som en historieförfattare måste hitta och markera detta viktiga ögonblick som han eller hon sedan kan skriva om. Och som Patel betonade: ”Det kommer att bero på de frågor vi ställer till vilken vändpunkt vi kommer att se”, vilket öppnar upp många möjligheter. Genom en ”anslagsprocess” som beskrivs av Pető återinvesterar aktörerna i vad som kan kallas ”minnespolitik” nytt innehåll vid vissa tidpunkter, vilket ger dem en betydelse som tjänar deras ideologiska och politiska dagordning.

Det som författarna till Europas postwar Periods har försökt göra är definitivt annorlunda, eftersom de arbetar med begreppet ”period” snarare än ”moment” och jämför tre olika begrepp. De fokuserade på efterkrigsperioder (eller så kallade sorties de guerre på franska) och inte på krigstider, vilket gav en mer flexibel ram för att tolka händelser och processer, vilket Rousso förklarade: ”När du arbetar under en krigsperiod har du en tämligen sträng kronologi, när du arbetar under en efterkrigsperiod vet du var du börjar [men] inte exakt var du slutar.” Efter krigsperioderna – något annat historiker som Tony Judt studerade redan tidigare, men i hans fall fokuserade bara på 1945 – blir det mer än vändpunkter: en efterkrigsperiod är en tid då nya saker skapas som skapar förutsättningar för en ny epoch i historien.

1989, början på en ny era?

Om det kalla kriget verkligen var ett krig, oavsett hur annorlunda ett krig var jämfört med första och andra världskriget, och om åren 1989–1 991 markerar slutet på det kalla kriget, varför inte betrakta perioden efter 1989 som en efterkrigsperiod? Rousso förklarade hur intressant denna övning visade sig vara, till exempel när historikern John Horne, en av författarna till boken, tillämpar begreppet ”demobilisering av sinnen”, som han ursprungligen skapade för att beskriva attityderna efter WWI, på perioden efter 1989.

Conway insisterade på hur en efterkrigsperiod efter 1 989 kan bidra till att ge dem deras verkliga betydelse. År 1989 var säkerligen inte ”slutet av historien”, vilket vissa hävdade i början av 1990-talet, och det var inte något som hände där i Central- och Östeuropa som människor i Västeuropa till stor del uppfattade det vid den tidpunkten. Det var ett formativt ögonblick för hela Europa, även och kanske särskilt för väst. Och det kan mycket väl ha varit början på en ny era som kännetecknades av en ny centralisering av ett (återförenat) Tyskland, (åter-) inrättande av en hel rad oberoende nationsstater, framväxten av en kapitalistisk definition av Europa och en marginalisering av Ryssland i den europeiska politiken. Kan perioden efter 1989 betraktas som en särskild era i den europeiska historien, som kanske slutar med brexit?

Historien och nutiden

Ett slående inslag i den bok som inspirerade denna debatt är dess regressiva inställning till de tre efterkrigsperioderna i fråga, vilket framgår av underrubriken ”Skriftande historia bakåt”. Detta tillvägagångssätt är inte nytt, vilket Rousso påminde om, och det kommer från den franska historien Marc Bloch som förklarar hur historikern som en person som bor i dag oundvikligen har ett anakronistiskt perspektiv på det förflutna han studerar. Genom att använda det nuvarande eller det senaste förflutna som utgångspunkt, såsom författarna till Europas postkrigsperioder gjorde, bidrar man till att undvika teleologiska metoder och linjära åsikter: att vända ordningen utmanar orsakssambandet, vilket Patel förklarade, och ger upphov till nya frågor.

Frågan om sambandet mellan det förflutna och nutiden får en ny betydelse i dag, sade Pető, i sitt eget land Ungern men även i andra. I ett sammanhang av ”mnemoniskt krig” hotas forskarens position av en interventionistisk stat som genom en begäran om återgång till fakta avser att omdefiniera vad humaniora, samhällsvetenskap och historia är. Vad som står på spel för historiker och forskare i stort, varnade Pető, är framtiden för vetenskapen.

Om Europa

Vilket europeiskt perspektiv på historien, särskilt för perioden efter 1989, är i detta sammanhang lämpligt och lämpligt i dag? Enligt Conway kämpar Europeiska unionen för att få en historiskt informerad berättelse om sin nutid, eftersom den på något sätt är fånge i en berättelse med rötter i 20-talet. På ett sätt som han förklarade är det mer givande att titta på Europas 19-talshistoria för att förstå vad som hände efter 1989 och hur detta ledde till vad Europa upplever i dag. Analogier kan göras mellan perioden 1848–1870 och perioden efter 1989, t.ex. ökningen av (nya) nationalstater.

För Pető är den viktigaste frågan en legitim fråga när man talar om ett europeiskt perspektiv på historien. Att anta ett sådant perspektiv kräver att man avstår från den ”upplysta hubris” -ställningen och använder sig av självkritik. överväga alternativ, utelämnanden och andra röster som hittills inte har beaktats och undrar hur vissa frågor ställs, eller inte ställs, baserat på vilken typ av ambitioner. Denna fråga om legitimitet är särskilt viktig i en tid då den utmanas av en ny förståelse av innebörden av Europa och den europeiska enigheten.

Som Rousso betonade kan man i dag till exempel inte längre skriva om Europas historia som historien om en politisk utopi, som en rörelse som går till någon form av framsteg, som till stor del grundar sig på perioden efter 1945 på premissen att Europa har byggts för att undvika krig. Att se tillbaka på den europeiska integrationens historia kan bidra till att undvika denna fälla: fram till slutet av sjuttiotalet, i början av 80-talet, var Europeiska gemenskapen bara ett av många politiska alternativ, och en ganska osannolik, som Patel förklarade: ”en sen aktör på stadiet för internationellt samarbete”. Det var därför inte en sådan avgörande faktor för att skapa fred i Europa: uppgörelsen efter kriget slutfördes till stor del när den europeiska integrationen inleddes. Europeiska gemenskapen spelade snarare en nyckelroll med märkbara effekter när det gäller social fred senare, under sjuttio- och åttiotalet, särskilt i och med den södra utvidgningen, vilket skapade olika former av övergång till demokrati.

Alla talare konstaterade att vi lever i oroliga tider och står inför nya realiteter, särskilt destabiliserande sådana, om du tittar på debatten om Europa och själva det europeiska integrationsprojektet. Som museiarbetare och akademiker som arbetar med samtida europeisk historia och som arbetar för att ”europeisera” åsikter om det förflutna, ligger vi något bakom oss, som bor i en tid av 10 år sedan mer än i dag? Hur kan vi tala med människor som har förlorat sitt sätt att förstå Europa och därmed se det som över, som en verklighet som krymper bort?

Diskussionen visade att om man kan hävda att tiden efter 1 989 år i Europa utgör en distinkt historisk period med sina egna särdrag, är den nu över och att det varken är tillräckligt eller lämpligt att försöka tänka på 21-talets Europa i analoga termer, som helt enkelt ett nytt kapitel i samma lärobok, snarare än en helt ny lärobok.

Den livliga debatten i Europeiska historiens hus gav upphov till en ny fråga som fortfarande är öppen för diskussion: Befinner vi oss i dag under en period före eller efter kriget? Är vi till och med under en krigsperiod?