Kreativitet

Häst i blåst glas, med dekorativa element som har spritts och bearbetats med tong. Ett stycke som skapats av en glasarbetare under hans fritid.

Denna glashäst är ett arv från blåglasindustrin i Liège, som är internationellt erkänd för sin sakkunskap.

Okänt.

I pauset mellan tillverkning av beställningar skulle glassblåsor användas med skrotbitar av pate de verre glass. I stället för att kasta bort dem använde de sin fantasi för att skapa glasföremål som kallas ”bousillébitar”, som denna häst.

Material

Flerfärgat blåst glas och klart spunnet glas

Dimension

15 × 6 × 20 cm

Inventeringsnummer

5052740

Copyright

Provinsen Liège – museet i Vallonien

Status

I lager

Bildkredit

Provinsen Liège – museet i Vallonien

Mister Guttalin är en figur som Ettore Guatelli själv kraschade genom att projicera ett begagnat skenrör. Det illustrerar hur något kan förfalskas från ingenting. Ett litet personligt ”konstverk” som det här kan återställa skaparens glädje att göra saker – precis som barn brukade göra när de skulle modeväxla leksaker, bakåt när skräppost erbjöd ändlösa möjligheter och kunde bli vilken fantasi som helst. Guatelli berättar att det här är den roliga som ligger: genom att hämta inspiration från ”skrota” och upprepa uppfinningens glädje.

Genom de föremål som han samlade in för sitt museum, Ettore Guatelli, museographer och grundskolelärare, tog han fram en pedagogisk filosofi baserad på direkt observation av saker – ett som vi skulle kunna kalla ”målbaserad utbildning”. I sina lektioner vid grundskolan i Ozzano Taro eller under de många konferenssamtalen skulle Guatelli – utan att förverkliga det – anta en strategi som liknar den moderna metod som förknippas med pedagogiken i Bruno Munari och Maria Montessori, sätta föremål i centrum för hans berättelse och använda dem som props för att illustrera värdet och betydelsen av de berättelser han berättar.

I slutet av 1990-talet blev Ettore Guatelli tyvärr sjuk och tvingades genomgå en kemoterapi som begränsade honom till sitt sovrum under en period av konvalescens. Det var under denna tid som skapelser som Mister Guttalin tog form, tillsammans med alla de figuriner som han skapade av bitar och borrar som fanns i naturen eller runt hemmet, såsom kvistar, valnötskärnor, ben, småkakor eller korkproppar. Guatelli fyllde hela lådor, lådor och behållare med dessa små komponenter, och hans händer gjorde att hans händer fyllde den massa av miniatyrfolk som nu kan hittas på lekplatsen.

Guatellis handgjorda figurer (inklusive Mister Guttalin) ställs ut i lekrummet, där de arrangeras och visas sida vid sida på hyllorna på högerväggen. Lekplatsen är en särskild del av museet, förmodligen för att det är detta rum som berättar om Guatellis forskningsmetod, där besökarna ser med sina egna ögon bara vad Guatelli försökte göra: att samla in föremål från långa tider till en avlägsen framtid. Här hittar vi inte bara figuriner utan även andra leksaker – fabriker tillverkade av valnötsskal, pickuptruckar, karuseller och miniatyrflygplan – alla tillverkade av barn som skulle titta på en enkel trådbit och föreställa sig en värld.

Material

Upprop en skruvslang

Dimension

Cm: Bredd 5 – höjd 6 – basdiameter 4

Copyright

Stiftelsen Guatelli Museum @Ettore

Status

Vid visning

Bildkredit

Mauro Davoli

I gränssnittet mellan utrymmet, själv och däcket skapas en estetisk upplevelse. Att uttrycka sin åsikt är en fråga om uppfattning, till och med smak. Det förstnämnda är teorin, det senare är något vi engagerar i varje dag – vi gillar eller missnöjer något. En blomning tillverkad av ett däck i en trädgård kan ses som ett självständigt försök att lösa problemet med problematiskt tekniskt avfall, medan det i ett museum ger upphov till en debatt om skapandet av samlingen eller om oönskat kulturarv. Trots att återvinning är möjlig är det lättare att kasta ett däck i ett vägdike för att växa där med de andra frukterna från civilisationen: kylskåp, PET-flaskor och plastpåsar. Detta är ett tecken på vår djupt förankrade objektiva och serviceinriktade syn på naturen och på vår intellektuella tröghet som undantar oss från att ha ett förhållande till rymden. Glippflödesbädden ger oss också möjlighet att reflektera över vad som är värt att samla in och hur vi talar om det?

Däck som grävts ner i marken som ett stängsel eller i form av en flödesbädd, en hund, en svängning eller en sandal kan ses i världens fyra hörn. Återanvändningssätten är oräkneliga och användarnas kreativitet är obegränsad. Vårt gummiobjekt har ett direkt samband med skapandet och trimningen av rymden och väcker därför frågor om gränserna för det privata och det vanliga, det skadade och det vanliga, föremålet och det icke-objekt som kan förbises och det som är iögonfallande, samt upplysningsfördelningen mellan människa och natur.

Etnografiska museer i Polen söker efter identitet. De har förlorat den på grund av urholkningen av landsbygds- och folkkontexten. En flödesbädd tillverkad av däck som erhålls vid en kyrkmässa i en liten by kan tolkas på flera sätt: som ett uttryck för miljömedvetenhet och miljötänkande, som inte var kännetecknande för folkets tankesätt, men också som ett bidrag till diskussionen om vad kulturarvet är,

Den grundläggande dimension som kopplar föremålet till det bredare avfallsbegreppet i detta fall är återanvändning och uppcykling – återanvändning och tillhandahållande av en ny funktion till redan befintliga föremål. Som ett rumsligt tamerande och estetiskt inslag tar det oss in i världen och diskuterar de värden som organiserar våra erfarenheter. Kan skräp ha ett icke-ekonomiskt värde?

Material

Målning, skärning, limning, bildäck

Dimension

Höjd 65 cm. Längd 80 cm. Djup cirka 30 cm

Inventeringsnummer

PME 58041

Copyright

PME/NEM

Status

Vid visning

Bildkredit

Fotografi av Edward Koprowski

Det österrikiska museet för Folk Life och Folk Art förvärvade verket i mitten av 2022. Den Wiennesos konstnären Sabine Wiedenhofer bildade och skapade detta verk 2021 från kvarlevorna av föremål (bokstäver, ljus, kuddlösa leksaker osv.) som spontant placerades till minne av terroristattacken den 2 november i distrikt 1 i Wien. Vid tidpunkten för islamistisk attack befann sig konstnären själv på gatorna där attacken ägde rum och hade skydd med sin familj i ett kafé för att undandra sig terrorismens eld. Under de följande dagarna besökte hon platsen för attacken vid ett antal tillfällen och såg hur de föremål som placerats till minne av offren fortsatte att öka i antal. Hon ansåg att det var nödvändigt att omvandla dessa föremål till permanenta konstverk.

Den islamistiska terroristattacken i storstadscentrum i Wien den 2 november 2020 – strax före starten av en ny nedstängning på grund av covid-19 – var en enorm chock, vars återverkningar fortfarande är kännbara i dag. Invånarna i den österrikiska huvudstaden påverkades personligen och känslomässigt, precis som resten av den österrikiska befolkningen. Många människor kände till eller kände till personer som hade befunnit sig på platsen för terroristattacken. Detta mål sammanför erfarenheterna av attacken, de omedelbara efterdyningarna och de individuella och kollektiva minnen av evenemanget och i landet som helhet, samt de mekanismer för hantering som används, med de mekanismer som används på andra platser i och utanför Europa som har drabbats av islamistisk terrorism under de senaste åren.

Föremålen är atypiska för det österrikiska museet för Folk Life och Folk Art. Konstverken gavs till museet av konstnären och åhörarläktaren som ställde ut hennes verk. Samlingarna från det österrikiska museet för Folk Life och Folk Art innehåller främst föremål med anknytning till vardagskulturen och/eller folkkonsten och omfattar ett fåtal samtida konstverk. Med tanke på attackens särskilda betydelse för det kulturella och kollektiva minnet av Wien och Österrike som helhet beslutade det österrikiska museet för Folk Life och Folk Art att dessa föremål skulle införlivas i samlingarna och att de skulle bevaras som resurser för ytterligare studier i Wien.

Terroristattacken och spontan hågkomst i Wien, såsom besök på platsen för attackerna, placering av bokstäver, ljus, kuddlösa leksaker och liknande, har lämnat sitt märke. Förstörelsen av dessa minnesföremål skulle ha uppfattats som ett tecken på misstro och desecration inte bara av konstnären utan av den kommunala avfallshanteringsmyndigheten. Frågan uppstod om hur man ska hantera dessa särskilda materiella minnesobjekt, för vilka det inte fanns någon (permanent) plats i det offentliga rummet och som därför måste ”bortskaffas”. Även om de ursprungligen togs bort och behandlades som ”avfall” av de berörda kommunala myndigheterna, samarbetade de senare med konstnären om logistiken för hanteringen av dessa föremål. Överföringen av dessa föremål till det österrikiska museet för Folk Life och Folk Art har utgjort en institutionell och museumiserad ram för detta uttryck för hågkomst och för processen med att hantera och komma till rätta med attacken.

Material

Glas, aluminium

Dimension

Glas: 26x26; Aluminium: 37x37

Inventeringsnummer

ÖMV/89.815/01,02

Copyright

© Volkskundemuseum Wien

Status

I lager

Bildkredit

© Christa Knott, Volkskundemuseum Wien © Claudia Peschel-Wacha, Volkskundemuseum Wien

Föremålet är en mogen herr skjorta med olika logotyper och märkesnamn, som användes i staden Tartu av poet och författaren Karl Martin Sinijärv, som senare blev ordförande för Estlands författarförbund.

Poet Karl Martin Sinijärv kunde inte minnas exakt hur han fick denna skjorta: ”Det måste ha varit en av dessa nästan svarta skjortor från Sangarskjortfabriken, som säljs under namnet Casual Glam. Vid något tillfälle på 1990-talet, när jag kastade bort en annan klädesplagg, kände jag mig av en tändning av skuld och trodde att jag åtminstone skulle stänga av den vackra etiketten. Det tyckte att det var en sidosak att göra vid den tidpunkten. Men sedan tog jag bort etiketterna från flera andra plagg och tanken plockade mig att siga på denna svarta skjorta i märkesstil. Syftet var att förhärliga och plombera 1990-talets pengar och önskan om en ny ålder. Urve fortsatte att sitta på skjorten, vilket ledde till en betydande samling under årens lopp. Skjorten gav till och med upphov till en omdefiniering av en modern vetenskap: ”Om en etikett betecknar en sak och saken betecknar etiketten, men det som anges på etiketten i själva verket är en helt annan sak som i sin tur har sin egen etikett och allt är lika blandat som en uppåtriktad, inside-out-shirt, så är detta vad vi kallar semiotika.” Mycket typiskt för universitetsstaden Tartu. Någon gång förändrades världen och skjortskjortningen slutade. Det stannade kvar i skåpet under lång tid. Fram till 1990-talet hade jag blivit en del av historien och min son var tvungen att hitta kläder till ett 1990-stigt parti i skolan. Det är så skjorten hittade ett nytt liv under solen, som förhoppningsvis kan fortsätta i detta museum. ”De som har ett stort intresse för modehistorien kommer att kunna känna igen några av 1990-talets varumärken, som nu har gått in i historiens återvinningsbindning.

Visuellt material från mycket olika varumärken är en imponerande berättelse om den senaste tidens förändringshistoria inom den europeiska textilindustrin. om vilka varumärken som var populära bland ungdomar, vilka formgivningar som använts, och varför vissa av varumärkena har försvunnit från världsmarknaden i både Öst- och Västeuropa på grund av sitt miljöavtryck. även om denna särskilda skjorta för män tillverkades av kvalitetsmaterial i Estland.

I samarbete med skolor och utbildningsinstitutioner anordnar Estlands nationalmuseum varje år utbildningsprogrammet ”Time Travels” (Ajarännakud), och denna skirt gav en student från Tallinns gymnasieskola en chans att uppleva livet på 1990-talet, perioden efter det att Estland åter blev självständigt (samhälle i övergång, start av privat företag, nya modetrender osv.). Skjorten som objekt har getts till Estlands nationalmuseum och kommer att förbättra museets permanenta utställningskort.

Någon gång förändrades världen och skjortskjortningen slutade. Skjorten hade stannat kvar i föräldrarnas varsel under lång tid, fram till dess att nostalgien för nutidshistoria blev populär på 1990-talet igen och detta plagg kunde användas på ett 1990-talande parti.

De som har ett stort intresse för modehistorien kommer att kunna känna igen många av de populära varumärken från ett par årtionden sedan som nu har gått in i historiens återvinningskort.

Material

Bomull

Dimension

Höjd × bredd × djup: 80 × 50 × 10 cm

Inventeringsnummer

ERM A 1066:6

Copyright

Estlands nationalmuseum

Status

Lagring/samlingar av textilier

Bildkredit

Estlands nationalmuseum

Denna artefact tillverkades förmodligen vid en av Rumäniens glasvolningsfabriker, av vilka det finns många i Transylvania, där två av de mest populära finns på Pădurea Neagră och Tomești. Trots att glasinblåsning är ett yrke som kräver individuell skicklighet och skicklighet undertecknades dessa föremål sällan av deras upphovsmän, som i allmänhet tillhörde glaskooperativ eller glasföretag. Under kommunistregimen leddes dessa av ett oberättigat statligt organ som utsetts att agera som enda leverantör och som därför direkt tillskrevs glasblåsarnas arbete.

Även om själva artefaktets ursprung är oklart vet vi att glasvaror tillverkades i Transylvania från början av 7-talet, då arbetstagarna kom in från Italien, närmare bestämt från Murano. med tiden har tyska och slovakiska arbetstagare anslutit sig till dem. Senare öppnade Pădurea Neagră och Tomești glassverken i Transylvania. Från halvvägs genom kommunistiska tider skulle glasfisk ha dykt upp i de flesta hushåll i Rumänien. Den bild som kvarstannar i den nationella mytologin är bilden av sådan fisk som sitter bredvid vävda doier som dekorationer på katodstrålerör. Vissa källor nämner att omkring 90 – -95 % av de tillverkade produkterna exporterades till Förenta staterna.

Föremålet ingår i en större samling som donerats av den privata givaren Marius Cazan. Efter den revolution som störde kommunistregimen 1989 meddelade det nya museet för den rumänska pejällen att det accepterade artefakter från allmänheten för att tas med i dess utställningar och arkiv, vilket underströk dess roll när det gäller att lyfta fram vardagshistoria och Rumäniens senaste förflutna. Många av dessa fiskar kom till museets besittning för användning på utställningar som Cei din lume fără nume ( 2012) och Muzeu3017 ( 2017).

Artefakten är ett gemensamt föremål som museerna nyligen kommit överens om för att vara relevant mot bakgrund av historiska händelser eller hög kultur. Det är inte i sig ett massproducerat föremål, eftersom en hantverkares färdigheter behövdes för att tillverka det. Det är mer än ett inhemskt föremål eftersom det återspeglar ägarens livsstil och speglar ett brett spektrum av sociala attityder. Den inkapslar ett normalt liv bort från regimen men visar också hur vanliga föremål kan bidra till att legitimera makten genom att bli ikoner för regimen. Under kommunismen gör dekorationer lyx demokratiskt och tillgängligt genom att erbjuda möjligheten att omvandla ett hus till ett hem. i dag uppfattas sådana föremål ofta som kitsch.

Material

Glasblåsning

Dimension

30.5 X 10 x 6 cm (L x W x H)

Inventeringsnummer

C.Obs – 0048

Copyright

Det rumänska lantbrukarens nationalmuseum

Status

I lager

Vladimir Bulza/upphovsrätt NMPR

Bildkredit