Avfall som en resurs

Under perioden av statlig socialism, följt av avindustrialiseringen av 1990-talet, hade tillverkningen av hushållsartiklar eller prydnadsartiklar på sidan blivit en imponerande industri i sig på Reșița-arbetsplatsen. Dessa föremål kallades ”DIY” av lokalbefolkningen, varav de flesta arbetade antingen vid stålverket eller vid den tekniska anläggningen.

Mariana, tidigare lärare, skulle be sin man, en tekniker vid stålverket, att göra vissa saker som hon behövde eller ville ha som antingen var oåtkomliga eller för dyra. Han skulle också överraska sin familj med gåvor av egen formgivning snarare än imitationer av massproducerade föremål. Hon påminner om tävlingen om de bästa ”DIY” -föremålen, som ofta skulle bli en källa till envy mellan familjer.

Tyger och kläder påverkar miljön under hela sin livscykel. Filmen berättar om snabbmodeindustrins miljöpåverkan: hur det material som samlas in från bomullsfälten går igenom produktionscykeln, hur överkonsumtionens krasme gör att människor tar hem mer kläder från detaljhandelsbutiker än vad de någonsin skulle kunna behöva under sin livstid, som kommer att gå vidare till ett lager och ofta hamna i deponier. Vad händer sedan? Intervjuerna hjälper till att förstå möjligheterna till återanvändning av material för textilavfall från tillverkning och diskutera hållbar design, smarta lösningar och värden. I intervjuerna ges expertkommentarer av en etnolog, en formgivare och en skapare av ”trash-to-trend-idéer”. Den installationsmiljö som användes i filmen skapades med skolelever i museets Deltagshall/DIY Gallery, där ungdomarna analyserade vad som är ett ekologiskt fotavtryck, försörjningskedja, hållbar avfallshantering och en eventuell ny textilstrategi för Europa.

Peter Verblač hämtade inspiration från skandinaviska städer och placerade klädesplaggen på ett antal gator i Celje med en skylt med texten ”Från wardrobe till gatan” och uppmanade människor att ta med kläder som de inte längre behövde och att ta vad de ville. Detta offentliga utbyte innebar att människor kunde få tillgång till lämpliga kläder även om de inte kunde köpa dem. alla som är oroade över miljöproblemen med nya kläder kan byta ut sina gamla kläder. och alla som helt enkelt ville ha ett nytt klädesplagg kunde komma ut och plocka upp något. Videon visar hur initiativet för gatuutbyte kom fram och hur det togs emot av befolkningen i Celje.

Sommaren 1990 tog Mutoid Waste Company, en grupp skulptörer och utövande konstnärer som grundades av Joe Rush och Robin Cooke i distriktet Shepherd Bush i London, ockupation av ett övergivet stenbrott i utkanten av Santarcangelo di Romagna (Rimini, Emilia Romagna, Italien). Sedan dess har Mutonia (som de kom att hänvisa till sina levnads- och arbetsutrymmen) varit en gemenskap av kreativ som producerar konst från avfall från industrimaterial. Mutonia har erkänts av de italienska myndigheterna som en ”konstnärlig park” och dess invånare tar ofta emot besökare från hela Europa som kommer för sin kreativitet och sitt engagemang. I Mutonia blir avfallsmaterialet inspirerande för ett projekt där samhället samlar sin kreativitet till gagn för Mutoidfamiljen och invånarna i angränsande områden, som ofta anordnar evenemang för att fira sina skapelser.

Medlemmarna i denna gemenskap känner en stark koppling till den historiska ekonomiska och sociala strukturen på landsbygden för människorna i Santarcangelo, som säkert också visste hur man värderar avfall, som de ansåg erbjuder en möjlighet att förbättra inte bara sina tekniska färdigheter utan också sin livskvalitet. Ettore Guatelli-museet, som ligger i samma region, cirka 200 km nordväst om Mutonia, har därför alltid ansett att denna konstnärsgrupps verk är förenliga med Ettore och de som har återkallat artefakterna i sin samling.

Huvudaktören i denna berättelse är Kagnedjatou Joachim Silue, en konstnär som är född i Abidjan (Elfenbenskusten) och som har bott i Italien under de senaste tre årtiondena. Hans skapelser har sin grund i observation, respekt och konstnärlig ”tolkning” av ”personligheter” av föremål som finns runt stadens gator och i vars försummade former han ser potential att ge lika förbisedda lektioner som är viktiga för mänskligheten.

Sommaren 2021 besökte Joachim för första gången Ettore Guatelli-museet för att delta i utställningen ”Visioni dall’Infra-ordinario, TTT Tempo Terra Trame di vita”. Han kände en omedelbar koppling till Ettore arbete, eftersom Ettore fokuserade på marginella, mindre klassade och sackade människor och samhällen, som båda såg att de kunde dra lärdom av – lärdomar för våra samhällen, som genom industrialiseringen blev rikare och blir allt fattigare när det gäller deras förmåga att självständigt skapa sig.

Joachims talang och tekniska lovande ger övergivna föremål en röst och omvandlar dem till broar som gör det möjligt för oss att få tillgång till resurser från världar som vi knappt kan göra, och för oss närmare de människor som vi knappt känner igen.

Guatelli-museet berättar en berättelse genom noggrant ordnade föremål som väggar och tak. Utställningen är resultatet av cirka 60 års insamling och ständig uppdatering av en grundskolelärare från provinsen Parma: Ettore Guatelli. Omkring 1950-talet började Guatelli utforska uppsamlingarnas lager i appenninerna. Först gick han bara in för att söka, men sedan sälja och därefter bärga möbler, föremål och verktyg från jordbrukshus och hantverksverkstäder – föremål som under dessa år gick förlorade på grund av modernisering. De föremål som han hämtade och visade var inte sällsynta eller värdefulla, vilket kan hittas i många traditionella museer, utan vardagsföremål som i dag fortfarande bär spår av de människor som använde dem dagligen, ersatte dem och bar dem ut tills de blev utdragna. Guatelli-museet uppvisar därför robusta föremål och spontan omformning. Denna berättelse, som har kommit till uttryck av några av dem som befinner sig närmast honom och som nu ger turer på museet, är inte en nostalgi. snarare, och särskilt med tanke på museets gröna åskådning, vittnar den om en önskan att föra minne och kreativitet till den moderna världen.

”” Samoróbki ”är föremål som jordbrukare gör för användning på gården” ”. Dessa artiklar omfattar delar av utslitna föremål, verktyg eller maskiner. De återinför skadade föremål eller deras komponenter tillbaka i cirkulationen.På landsbygden var ingenjörsvetenskap och teknisk kreativitet mycket eftertraktade efter skicklighet, särskilt eftersom den polska landsbygdskulturen under 19-talet och första hälften av 20-talet byggde på idén om självförsörjning. Hemmabruk är nu ett svar på dagens ekologiska utmaningar och ett viktigt bidrag till diskussionen om föremål för ”andra användning”, som är av stor betydelse för oss alla i detta historiska skede.

Den röst vi hör är konstnären Michelangelo Pistoletto, nytänkande om kasserade material och meningslösa föremål – som skapades för att vara avfall – och berättar hur han återanvänder dem.

Inspirerad av hur naturen bearbetar organiskt och naturligt avfall kan konstnärer bearbeta och regenerera vanliga material genom att omvandla dem till en ädeldel av ett konstverk.

Det är en chans att se något förvånande i den vanliga väsentligheten, men också att se vad konst kan göra och måste säga mot den nuvarande avfallskrisen.