Amerikansk politik, Joe Biden och Europeiska historiens hus.

I sitt tal i Europaparlamentet 2010 beskrev den framtida presidenten de djupa transatlantiska förbindelserna. Hur utforskas de på den permanenta utställningen i Europeiska historiens hus?

I sitt historiska tal till Europaparlamentet 2010 började den dåvarande vice-presidenten Joseph R. Biden med ett citat av den irländske poeten och Nobelpristagaren W.B. Yeats i dikten Påsken 1916. Dessa rader, som förkunnar att allt är förändrat, fullständigt förändrat. En fruktansvärd skönhet är född, skrevs efter självständighetsupproret i Dublin det året och beskriver hur en epokgörande historisk händelse kan förändra det politiska landskapet för gott inom loppet av vad som tycks som ett ögonblick.

Vid tidpunkten för sitt parlamentariska tal 2010, då världen fortfarande känner av efterdyningarna av den stora recessionen och med mindre än tio år sedan attackerna 9/11, såg Joe Biden förbindelserna mellan USA och Europa vid en sådan tidpunkt av förändring. Därför är det intressant att vice-presidenten i sitt tal anspelade så mycket på historien och använde sig av en historisk klangbotten för att beskriva hur både ett gemensamt arv och en delad värdegrund har format förhållandet mellan Europa och USA vid sådana omvandlingar och omvälvningar. Biden avslutade sitt tal med ett insmickrande påstående, som blev väl mottaget av publiken, om att Europa visserligen behöver ett internationellt engagerat USA men att USA lika mycket behöver ett starkt och enat Europa.

På Europeiska historiens hus utforskar vi många av dessa formativa ögonblick i de amerikansk-europeiska relationerna med föremål, bilder och multimedia. Ett av de tidigaste exemplen som vi visar på den permanenta utställningen är hur den amerikanska revolutionen 1776, själv formad av den europeiska upplysningens författare och tänkare, kom att påverka de europeiska revolutionerna, särskilt då den franska 1789. Vi visar också 19-talets massutvandring av européer till Nordamerika, som fick långvariga effekter på båda sidor av Atlanten, ett arv som Biden anspelade på i talet 2010. På 20-talet utforskar sedan utställningen hur amerikansk inblandning på ett fundamentalt sätt kom att påverka ett Europa sönderslitet av krig. Den visar USA entré i första världskriget 1917 och landets utformning av den internationella efterkrigsordningen via Parisfördragen. Utställningen tar också upp det avgörande amerikanska ingripandet i andra världskriget och landets roll i återuppbyggnaden av Europa och den efterföljande europeiska integrationsprocessen.

Men som händelserna under 2020 visat, i all synnerhet i USA, förändras vår förståelse av det förflutna snabbt för att konfrontera problematiska delar av vår gemensamma historia som vi hittills har velat sopa under mattan. Historien är aldrig över. Den transatlantiska slavhandeln från 17-talet till 19-talet till exempel är en traumatisk och skamlig beröringspunkt mellan Europa, Afrika och det som senare blev USA. Men den måste likväl tas upp av museer och historiker.

På Europeiska historiens hus visar vi upp slavhandelns fundamentala roll som en del av den europeiska historien, och dess relevans i dag, i utställningens inledande del om det europeiska kulturarvets grundsatser. Därför är det dynamiska förhållandet mellan USA och Europa i alla sina aspekter, de bra såväl som de dåliga, en central del av den europeiska historien. Och samtidigt som förhållandet förändras och utvecklas kommer det också att förbli en central berättelse på Europeiska historiens hus, ingen tvekan om det.

Den blivande presidenten Joe Biden besökte även Europaparlamentet i februari 2015, då som USA:s vice-president. Är det vanligt att högt uppsatta politiker besöker EU-institutionerna? Varför kommer de och vilka samarbetsfrågor är de mest inriktade på?

De amerikansk-europeiska förbindelserna går av uppenbara historiska skäl längre tillbaka än andra världskriget, men sedan slutet på den globala konflikten har de transatlantiska förbindelserna fördjupats på områden som diplomati, kultur, ekonomi, militär, sociala frågor, lagstiftning och mycket mer. Med Europeiska gemenskapernas tillblivelse och så småningom EU:s allt större betydelse på dessa områden gentemot USA och i världspolitiken kom EU-institutionerna att inta en central roll som USA:s samtalsparter.

Sedan 1995 har 29 toppmöten mellan EU och USA ägt rum, där båda sidorna har debatterat, diskuterat och enats i många frågor (tullar, integritetsskydd, ömsesidig viseringspolitik, internationella fördrag som kärnteknikavtalet med Iran m.m.). Det är i detta snäva sammanhang som besök av högt uppsatta USA-politiker är väldigt vanliga, t.ex. vice-president Biden 2015 och vice-president Pence 2017, men även många fler som utrikesministrar, delegationer från senaten och delegationer från kongressen.

Som medverkande i historiehusets föreläsningsserier blev professor Timothy Snydernyligen inbjuden att tala om ”Vad det förflutnas katastrofer lär oss om framtidens möjligheter”. Vad kan våra band och kontakter med samtida amerikanska historiker och deras arbete säga oss om USA:s och Europas gemensamma historia? Vilka fräscha perspektiv kan de komma med?

Professor Snyders strategi är intressant i den meningen att han i sin onlineföreläsning till Europeiska historiens hus och vid andra tillfällen, såsom det tal som han höll på Europadagen 2019 i Wien, beskriver rollen för den amerikanske historien som undersöker den europeiska historien som liknar en ”outsider” som tittar på. Det perspektiv som han och andra amerikanska akademiker för med sig i debatten är att på ett objektivt och konstruktivt sätt kritisera EU:s sätt att förstå och minnas det förflutna. Snyders budskap till Europa är tydligt – beröm och ett varningens finger på en och samma gång. ”Ni är mer än era myter”, sa han 2019.

Värden som öppenhet, demokrati och internationellt engagemang som ett sätt att lösa skiljaktigheter gör Europa till ett hoppets bastion för världen, men det hoppet kan bara infrias om man låter en objektiv och gemensam historia gå före aldrig så trösterika men ofta splittrande historiska myter. Snyder får medhåll av sin Yalekollega, professor Jay Winter, som också talade på Europeiska historiens hus, på plats, före coronapandemins dagar i november 2019. Båda dessa amerikanska historiker, bland många andra, erbjuder unika insikter i Europas förflutna som har haft stort inflytande på arbetet med Europeiska historiens hus, både under själva utvecklingen och efter invigningen. Eftersom båda dessa föreläsningar hölls mot slutet av president Trumps mandatperiod vore det intressant att se hur framtida politiska förändringar kommer att hanteras av amerikanska och europeiska historiker under de kommande åren. En positiv sak som coronakrisen har fört med sig är övergången till onlineevenemang som gör att vi kan bjuda in inte bara ett bredare spektrum av internationella talare utan även en internationell publik, från USA och andra länder.

Hur arbetar Europeiska historiens hus med amerikanska museer för att visa de historiska kopplingarna mellan USA och Europa?

Lite tillspetsat kan man säga att utan transatlantiska band skulle inte Europeiska historiens hus existera. Byggnaden som museet ligger i, vårt hus, ingick ursprungligen i ett nätverk av offentliga tandvårdskliniker runt om i Europa som finansierades av den amerikanske filantropen och fotopionjären George Eastman. I vårt tidiga arbete med att kartlägga byggnadens historia och undersöka hur vi kunde få med den i vår permanenta utställning var vi i kontakt med George Eastman-museet i delstaten New York.

En annan central amerikansk aktör för Europeiska historiens hus är förintelsemuseet, United States Holocaust Memorial Museum, i Washington DC. Vi har inte bara haft möjlighet att besöka museet och rådfråga ledande museipersonal utan också kunnat ställa ut många fotografier och föremål från förintelsemuseets samling på vår permanenta utställning sedan vi öppnade 2017. Våra kollegor på Parlamentarium har också haft äran att hysa en tillfällig utställning från förintelsemuseet. Avstängningstillstånd: Nazi Propagandas makt, som pågick i början av 2018.

Men det är inte alla våra förhoppningar om samarbete som har gått i lås. Till exempel ville vi väldigt gärna samarbeta med National Museum of Emigration på Ellis Island i New Yorks hamn inför vår permanenta utställning, men deras lagerutrymmen blev svårt skadade och otillgängliga vid översvämningarna i samband med orkanen Sandy 2012 och internationella lån omöjliggjordes. Men det är definitivt ett museum att ha i åtanke inför framtida projekt, för som minnesplats för beröringspunkterna mellan Europa och Nordamerika är det svårslaget.

Våra tillfälliga utställningar har också tittat på det amerikanska inflytandet i Europa. Till exempel i Restless Youth, Growing Up in Europe 1945 to Now, som pågick under 2019/20, visade vi hur viktig amerikansk kultur, särskilt ungdomskultur, var i unga européers liv efter andra världskriget och hur den blev något av en referenskultur som symboliserar ideal om personlig frihet som går utöver de politiska klyftorna på kontinenten. Och titeln i sig, Restless Youth på engelska, kom ju från en CIA-rapport till president Lyndon Johnson om den våg av internationella ungdomsprotester som svepte över världen 1968.

Samtidigt figurerar flera amerikanska presidenter i den permanenta utställningen, särskilt för sin roll i gestaltningen av den nya internationella ordningen efter epokgörande omvälvningar och konflikter — president Woodrow Wilson efter första världskriget, Franklin Delano Roosevelt efter andra världskriget och George H.W. Bush efter Berlinmurens fall och kommunismens sammanbrott. Den dåvarande vice-presidenten Richard Nixon dyker också upp i den berömda ”köksdebatten” från 1959, där han ställs ansikte mot ansikte med Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov i Moskva och försvarar den amerikanska kapitalismens värden inför en internationell tv-publik!

Med tanke på vidden av de globala utmaningarna i slutet av 2020 – klimatförändringar, tilltagande politiska splittringar och ytterligheter, den globala pandemins följdverkningar m.m. – verkar det på nytt som att förbindelserna mellan Europa och USA befinner sig i ett vägskäl, som det som Joe Biden såg framför sig 2010. Vi kan därför vara ganska säkra på att museer om 20 år på sina permanenta och tillfälliga utställningar kommer att nagelfara och förklara de åtgärder och beslut som tillkommit under dagens och morgondagens amerikanska presidenter. För alla skull får vi hoppas att historiens dom över dem blir mild.